Wegerup: Inte mer ansvar än män att spela bra
”Spela smart, defensivt och ta hem guldet”
”En av svensk fotbolls största matcher”
Spela vackert, naivt och förlora.
Spela smart, defensivt och vinna.
Inget svårt val.
Sveriges damer gör vad många herrlag också gör för att vinna mästerskap.
För det ska de ha applåder, inte surt gnäll.
Rio de Janeiro. Januarifloden. Ett så ljuvt namn på en stad vacker bortom beskrivning. Rio, en berusande skönhet som man är beredd att förlåta det mesta. Kaoset, trafiken, farorna. Till och med i en överfull starkt försenad mediabuss mot Sveriges pressträff är det svårt att vara arg när Rio blinkar och ler genom bussfönstret.
Vi människor har alltid haft svårt att stå emot skönhet.
Så även i fotbollen. Hur många gånger kan man inte titta på klipp med de snyggaste målen? Njuta av en klack, ett perfekt uppspel, en hörna eller frispark som är ett stycke konst?
Kanske är det därför som det nu gnälls på sina håll på det svenska landslag som tagit sig till OS-final, för första gången i damfotbollens historia. Sverige har slagit ut USA och Brasilien, två stormakter. Är det intressant hur man gjort det?
Inte det minsta. Jag har kritiserat Sveriges insats i gruppspelet. Jag var skoningslös efter VM-fiaskot i fjol. Jag har aldrig dragit mig för att såga både Pia Sundhage och spelarna. Det är mitt jobb, jag är journalist, inte supporter.
Det finns fortfarande mycket att invända emot, inte minst det svenska passningsspelet. Men det är inget vi löser här och nu utan något svensk damfotboll måste jobba vidare med.
Kritikerna kan inget om fotboll
I ett mästerskap handlar allt om att gå vidare, att göra det bästa av de resurser man har. Pia Sundhage envisades länge med taktiken ”anfall är bästa försvar”. Men Sverige har inte tillräcklig med kvalitet för att kunna spela champagnefotboll, föra spelet, pressa tuffa motstånd högt.
Då går det som i första mötet med Brasilien, förlust med 5–1. Sundhage insåg till sist det och bytte strategi.
”Det är en totalomvändning”, säger hon när vi möts i OS-byn. Kungen är på plats och blir fotad med det svenska laget, men det är Sundhage som just när drottning i det svenska lägret. Som hon älskar det och förtjänar det, för att ha klarat att släppa sin spelidé och tänka om.
De surdegar som nu klagar på svenskornas defensiv kan inget om fotboll. Såvida de inte föredrar att förlora.
”Jag hejar på Tyskland”, skriver en man.
Heja på. Men jag undrar om han resonerat så kring herrlandslaget? Hade han gnällt om Sveriges herrar krigat sig till en seger mot Brasilien? Det tror jag inte. En annan menar att Sveriges spel är en fara för damfotbollen.
Nonsens. Fotbollshistorien är full av stora herrlag som vunnit på att spela defensivt. Island hyllades just för det under EM. Portugal vann EM på det.
Märk väl, jag jämställer inte herr- och damfotboll, det ska man inte, lika lite som man ska jämföra kvinnor och män på 100 meter eller i simning, cykel eller tyngdlyftning.
Det jag säger är att kvinnor inte har något mer ansvar än män att spela gladfotboll. Man får inga stilpoäng, allt handlar om att vinna.
Inget ansvar att spela fint
Kritiken bottnar också i okunnighet. All slags utveckling uppstår i kamp, i möten mellan olika system, om det så är politiska eller på fotbollsplanen. I herr-EM 2004 segrade den defensiva fotbollen. I VM 2006 den offensiva, som en motreaktion, en utveckling.
Man kan kritisera en rad detaljer i Sveriges spel, men aldrig att laget spelat smart och tagit sig till final.
Kvinnor har inte på något sätt ett större ansvar än män att spela underhållande fotboll. Krigar sig Sverige till ett guld mot Tyskland ska vi jubla, oavsett matchbild.
Sen, med medaljerna runt halsen, kan svensk damfotboll jobba vidare, med det som är bra och det som är dåligt.
Men tro mig, inget, inget, betyder mer för damfotbollens utveckling än resultat. För att få mer tv-pengar, mer uppmärksamhet, fler sponsorer och fler nya spelare.
Hade Sverige spelat naiv gladfotboll hade OS tagit slut mot USA. Det hade inte flyttat fram positionerna en enda millimeter. Att vara i OS-final betyder däremot så mycket, på så många plan.
Vi har en finalplats vunnen med taktisk klokhet och stora krigarhjärtan. Det är bara att köra på i samma spår mot Tyskland. Hela vägen mot OS-guld.