Laul: Fin födelsedag, men ingen festfixare
En finfin födelsedag men festfixaren dök aldrig upp.
En fantastisk publiksiffra men inget nytt rekord.
Hammarby förtjänade en bättre avslutning på sitt 100-årsjubiléum.
Det finns förstås många sätt att sammanfatta en fotbollssektions första hundra år: Det går att komponera en sång, skriva en bok eller hålla ett tal som vd:n Henrik Kindlund gjorde före avspark i jubileumsmatchen mot Kalmar:
– Hammarby är en unik klubb med en unik supporterkultur som vuxit fram under hundra år, sa Kindlund.
På klackläktaren restes därefter ett stilrent tifo som tog betraktaren tillbaka till föreningens rötter – Södermannagatan 61 på Södermalm.
Publiksiffran mer spännande än matchen
Krydda allt med en hejdundrande folkfest där du bjuder in hjältar som Ronnie Hellström och Putte Ramberg, Sören Cratz och Suleyman Sleyman, under en match mot nuvarande tränarens gamla kompisar osv. Lägg ribban på nytt publikrekord och sak är säker: Det kommer att märkas i stan.
Den som slog på P4 Stockholm runt 17.30-tiden på fredagen fick nämligen höra en ganska dyster trafikrapport.
I söder var det kö från Bredäng, norröver stod Klarastrandsleden stilla, busstrafiken låg i spillror och alla taxibilar var slut.
Efter en del kryssande genom stan kom jag fram i god tid till avspark, evenemangschefen Göran Rickmer berättade att handeln på ”Gröna marknaden” stod i full blom. Där byts och säljs biljetter för att alla plåtar ska komma till användning.
– Det stora problemet är att det är alltid några som är bortresta, sa Rickmer och såg skeptisk ut till att siffran från mötet med Ljungskile 2014 skulle slås (31 074).
Nu hade Bajen gjort plats för maximalt 31 794 åskådare, det var fredag och solen sken.
Lika spännande som det som hände på planen, var alltså väntan på att speakern skulle avslöja publiksiffran.
Eller ja, ännu mer spännande faktiskt.
Neddraget tempo och få målchanser
Matchen levde aldrig upp tillförväntningarna. Det var lite ”Hundraåringen som gick ut på Nya Söderstadion och försvann” över spelet. Möjligen var det baksmälla efter den betydligt piggare insatsen i derbyt mot Djurgården.
Första halvlek tände egentligen bara till när Fredrik Torsteinbö gick i backen efter en knuff av Viktor Elm, och domaren Glenn Nyberg ”bara” delade ut det gula kortet. Situationen var svårtydd från läktaren men Nyberg samlade domarteamet som övervägde noggrant innan dom meddelades.
Nanne Bergstrand hade satsat på fart på kanterna i form av senaste matchernas viktigaste injektion Fredrik Torsteinbö samt den alltjämt formsvage Måns Söderqvist.
Torsteinbö lyckades Kalmar hantera till en början, Söderqvist behövde de inte lägga någon energi på alls.
Överlag var det en halvlek med neddraget tempo och få målchanser, skyll på Kalmar för det som var välorganiserade och satte in pressen klokt när Hammarby sökte snabba vägar framåt.
Matchen blev genast mer intressant efter pausvilan, fast kanske inte på det sätt som hundraårsjubilaren tänkt sig: Kalmar-tränaren Peter Swärdh bytte ut Papa Diouf, in kom Rasmus Elm.
Festfixaren dök aldrig upp
Det är första gången jag ser honom efter comebacken, Rasmus har fotbollshjärnan kvar, fötterna lyder inte alltid order, benen orkar inte lika mycket men det är bara en tidsfråga, tänker jag, och det kommer knappast dröja hundra år.
– Tyvärr blev andra halvlek ett Eldorado i misstag från vår sida, analyserade Peter Swärdh klokt och ärligt.
Nanne Bergstrand skruvade upp tempot genom byten och positionsändringar på anfallskvartetten (han har mer att laborera med nuförtiden) men närmre än Torsteinbös friläge kom Bajen aldrig. Lars Cramer revanscherade sig för förra omgångens tavla med en snabb utrusning där, ska sägas.
Bajen vaknade för sent till sitt eget kalas, matchen slutade 0-0, publikrekordet missades med ett par trehundra åskådare men 30 869 är ändå inget annat än en makalös allsvensk publiksiffra som ramade in en finfin födelsedag men där festfixaren aldrig dök upp.
Vad resultatet betyder för den allsvenska tabellen kan vi skita i att analysera just i dag, om Kalmar ursäktar.