Tillbaka — där de hör hemma
Wegerup: Triumfen är redan ett faktum för Juventus
Hur lång tid är tolv år i exil?
Fråga Juventus fans och de kommer att svara att det är en livstid, en ökenvandring.
Men i morgon är Juve tillbaka i Champions League-final.
Och glädjen räcker hela vägen härifrån till evigheten.
Redan i början av veckan började mina italienska kollegor lägga ut bilder från Berlin på Instagram och twittra upp finalpulsen. Väntar man i tolv år har man lov att börja förfesta tidigt.
De italienska fotbollssändningarna rapporterar Juve-nytt non stop. Den tråkiga nyheten om Chiellinis skada varvat med nästa säsongs tröjor och värvningen av Dybala.
Italiens mäktigaste klubb är tillbaka där den vill vara.
I final i Champions League, efter tolv år.
Buffon blir nyckel
Ordningen är återställd, resan tillbaka efter Calciopoli över. Hur det än går mot Barcelona, och mycket lite talar för Juventus, är triumfen redan ett faktum.
För klubbledningen och för ägarna, Agnelli-arvingarna. För de tålmodiga trogna fansen. För tränare Allegri. Ifrågasatt och saktmodigt, ihärdigt överbevisande alla sina belackare, en efter en.
Inte minst är det en triumf för spelarna. Inte bara de som är med nu, utan de som gjort Golgata-vandringen ner i serie B och tillbaka.
Från laget som spelade finalen mot Milan, i Manchester 2003, finns bara en spelare kvar. Gianluigi Buffon, förstås.
Jag har mött Gigi Buffon många gånger genom åren, med Juventus, med Gli Azzurri. En stor, stor målvakt men också en spelare som vuxit som människa.
Ska Juve ha minsta chans mot Barça kommer mycket att vila på Buffons starka axlar.
Många håller tummen för Juve
”Gigi” bär även en del av italiensk fotbolls framtidshopp på sina axlar. En final gör ingen sommar, löser inte alla problem. Men den återger en sargad nation som älskar fotboll mer än livet ett mått av stolthet och tro.
Visst finns det många italienska supportrar som hatar Juventus och allt klubben står för.
Men många ser också det större perspektivet och håller alla tummar för Allegri och hans mannar mot Barcelona.
Jag var på plats i Milano år 2003 när Milan vann mot Juventus, såg matchen på storbildsskärm på San Siro, upplevde ruset på plats.
Då var två italienska lag i final inget märkligt. Jag skrev ett reportage om Berlusconi vs Agnellis. De nya och gamla pengarna, makten och härligheten.
Smärtsam väntan
Tolv år och en evighet sen. Milan var sen i final 2005 och vann 2007. Men då gjorde Pippo Inzaghi målen, nu är han avpolletterad som tränare och Milan långt borta från Europa. Inter gav Italien dess senaste CL-seger, år 2010.
Sen: bara Spanien, Tyskland och England.
Så smärtsamt för Italien att stå utanför kalaset i fem år. Som den lilla flickan med svavelstickan, i stilla vanmakt, i mörkret.
Nu är Italien tillbaka, genom Juventus.
Var lugna för att de kommer att göra allt för hålla sina lågor brinnande, så länge det bara går mot Barcelona.