I’m sorry Peking, vad är det ni bevakar egentligen?
Lasse Anrell i OS-staden – med ett uppdrag
PEKING. Har ni OS-feber eller?
Nähä, inte det.
Jag har landat i Peking sen ett dygn men jag är osäker på om Peking har landat i mig än.
De strama poliserna utanför OS-arenan är ganska förtjusande:
De försöker se allvarliga ut.
Jag försöker få dem att sluta se allvarliga ut.
De flesta av dem är ju så himla trevligt klädda. Mossgröna svala terylenebyxor i hettan och Gudrun Sjödén-gröna skjortor. Matchande. Fint.
Jag vandrar runt i en diktatur och försöker få poliser att skratta. Det är kanske en tvivelaktig metod. Kineser avskyr mest av allt i hela världen – det har jag lärt mig
genom att studera landets historia och
nutid – när utlänningar talar om för dem hur de ska leva. Så jag tänkta lämna min
missionerande sida hemma.
Låt Amnesty sköta politiken så sköter jag polisen, tänkte jag.
Det gick så där.
Inget är för obetydligt
Jag vet egentligen inte vad de bevakar. En vakt stod alldeles ensam och bevakade en parasoll på en bakgård bakom stadion. En vakt bevakade en cypress
i en plantering. Kanske var det en värdefull cypress. En tredje vakt stod mitt i en rondell och vaktade den ytan – trots att det var körförbud i hela området.
Jag förklarade min syn på kinesisk
bevakningstrategi för poliserna.
De bara stirrade tillbaka.
–I’m sorry, sa plötsligt en av dem.
Jag pratade på. Antagligen förstod han
inte ett enda ord av vad jag sa, men han
svarade med samma envishet som ett barn som inte vill äta mer fullkornsvälling.
Fotografen fotograferade oss. Jag frågade om det gick bra.
–I’m sorry, svarade polisen.
Det tog fotografen som ett fullständigt klartecken för att ta en hel kollektion av
fina polisbilder.
–Varit sugen på att läsa nåt i Maos lilla
röda på sistone, sa jag.
–I’m sorry, sa polisen.
–Är det kanon här under proletariatets diktatur, försökte jag envist.
–I’m sorry, malde han.
–OS-feber?
–I’m sorry.
–I’m sorry too, försökte jag och polisen log för första gången.
–I’m sorry, sa han.
–Thank you very much, drog jag till med för att försöka variera konversationen lite. Jag tog honom i hand.
–You’re welcome, svarade han plötsligt på felfri engelska. Jag gick förvirrad därifrån. Hade han förstått allt jag sa? I så fall ligger jag risigt till. Jag hade ju nämnt något litet om den kinesiska statens brott mot mänskliga rättigheter i Tibet och att De
fyras gängs fick en orättvis behandling.
–I’m sorry, muttrade jag och gick till ett gäng volontärer i stället. En kunde engelska. Hon sa att den nya stadion är väldigt vacker. Fågelboet, kallas den sa hon. Birdnest. Hon var stolt som en tupp.
Vad heter kinamat på kinesiska?
Fågelbo. Jag vet inte det jag. Jag har inte sett några fågelbon som ser ut så där. Jag tycker snarare att det ser ut som om en duktig pappa varit ut och åkt flygplan och köpt taxfreesprit och fått med sig några såna där skyddsstrumpor och generöst gett dem till sin lille son Kevin, 6, och bett honom bygga en vegamössa. Varken mer eller mindre.
Men ganska söt är den som stadion.
Futurisk, så där som det blir när man har mycket pengar och verkligen vill visa
att man inte är som
alla andra töntar med mycket pengar.
Jag går i stället in på en äkta kinesrestaurang.
Kinamat vet man ju vad det är. Fyra små rätter med friterad banan och glass till
efterrätt. Mmm... smaskens. Men vad heter det på kinesiska? Eller på engelska? Ingen aning. Jag hittar en fin liten krog som har öppet sent när vi vill äta. Big Mac-meny kostar 30 pengar med Maobild på. Det är ungefär 30 svenska kronor med kung Carl Gustaf på.
–Do you know german, säger flickan i kassan.
–Yes a little, svarar jag.
–Guten tag, säger hon och ler som om hon just avslöjat en statshemlighet.
Sen vill hon inte prata mer med mig. Hon har tydligen fått sagt allt det hon ville. Guten tag.
För mycket hud för Kina
Jag pratar med några ute på stan. OS-
febern är här, säger de, men alla verkar väldigt lugna. Trygga. Säkra.
De säger att de grubblar på statens nya strama regler för hur de får bete sig. De får inte spotta överallt som de älskat att göra, flickor får inte ha för korta kjolar, pojkar får inte kavla upp byxorna, så som... SOM JAG går omkring med, märker jag generat. Dessutom har jag skjortan uppknäppt med djupt dekoltage. Jag är en kinesisk kommunistisk stilmardröm.
–I’m sorry, säger jag skamset och går in
bakom en cypress och snyggar till mig.
Vakten rör inte en min.