Bank: Därför viskas det inget om Olsson

Simon Bank

FALUN. Hur orkar man kämpa sig ner till botten? Hur tar man sig upp igen? Hur ser man till att vara bäst precis när man ska?

All världens idrottsmän söker svaret på gåtan om hur man toppar formen.

Och här sitter en gammal guldgubbe och flinar.

Det var värt priset till slut.

Nysatsningen, sommarslitet, den depressiva sjukperioden i december, helvetesmånaden januari med hundra träningstimmar och hundra mil på femton dagar. Tvivlen och träningen, självplågeriet på vägen hit, till och med de sju veckorna utan att träffa barnen.

Johan Olsson visste precis vad han gav sig in på när han offrade ett normalt liv för en onormal dag, till slut stod han på startlinjen och var allt han velat.

Det hade varit en överraskning om han inte överraskat oss.

Snön var mjuk och blöt på Lugnet, det var kallt att se på och svårt att åka i. De seedade konkurrenterna som straffades av startlistan hade all anledning att vara kritiska, men det gör inte Johan Olssons prestation mindre.

Att andra hade otur betyder ju inte att han hade tur.

Skrivit bok om livsfilosofi

Olsson har skrivit en bok om sin livsfilosofi, han har föreläst om sitt idrottande, inget i hans yrkesutövande sker av slump eller tillfällighet. Han har gått den hårda vägen hit, vant sig vid säsonger som hackar en ömtålig kropp i bitar och gjort en analys av vad det kostar att ta sig tillbaka och tävla i mästerskapen.

Sedan har han betalat. Med svett.

I femton kilometers-loppet gick han ut först av alla stora elefanter, han brukar inte starta snabbt men den här gången tryckte han i för fullt för att dra nytta av sitt låga startnummer.

I december trodde han ”absolut inte” på guldchans i Falun. Lik förbannat satt han på en tron i målfållan medan Maurice Manificat och Anders Gløersen jagade sig till tröstmedaljer, medan Dario Cologna, Petter Northug och Calle Halfvarsson hade picknick på upploppet.

– Mitt livs bästa skejtlopp, sa mästaren själv.

Han satt framför oss med sitt rufsiga hår, med sin skäggstubb och den där sammanbitna minnen som får honom att se ut som en fiskargubbe som kommit hem efter en ovanligt hård dag på sjön.

Olsson hade lurat alla. Igen.

Efter att ha skrivit om femmilens regelbok i Val di Fiemme och ha besegrat sannolikhetskalkylerna i Sotji-OS så extremtränade han sig till ett VM-guld på hemmaplan.

Varför så enkelt?

De andra letar, Johan Olsson hittar. Om en sån som Martin Johnsrud Sundby inte gillade Johan Olsson skulle han hata honom.

För hur kan det som är så svårt för alla andra vara så enkelt för Olsson?

När världens bäste sträckt armarna i luften, fått blöta ögon och hört nationalsången frågade jag.

– Jag vet att jag har en stor fysisk talang, sa han. Om jag får vara frisk och hel vet jag att jag har en stor potential. Genom åren har jag lärt mig hur jag kan träna extremt hårt. Jag körde över hundra timmar i januari, trehundra kilometer på femton dagar i Bruksvallarna.

– Min svaghet är att jag är sjuk väldigt ofta och länge. Jag klarar inte en hel säsong på toppnivå, i år var jag tvungen att fokusera hårt på VM. När man har ett mål, ett uppdrag som nästan är omöjligt… det är det som verkligen motiverar mig.

Johan fyller 35 i mars, en av våra största idrottsmän någonsin har bara en stafett och en femmil kvar av karriären – sedan får vi väl packa ner honom i en låda och ta fram honom lagom till alla OS de kommande hundra åren.

Han vet ju hur man gör.

Och han har tillåtits göra det.

Förbundskapten Rikard Grips moderna, lyssnande ledarskap har lämnat utrymme för tillit. Om nu Olsson inte ville köra världscup så behövde han inte.

– Det finns ingen bättre tränare för Johan än han själv, sa Grip.

Det regnar vatten och guld över Sverige här i Falun i kväll, men jag hoppas att svensk skidsport tar vara på en unik idrottsmans kunskap även på andra sidan VM.

Viskas inte om Olsson

Innan dess vill jag vädra ut en sista fråga, som handlar om principer mer än om en person.

Vi har alltså vant oss vid att Johan Olsson är borta under tävlingssäsongen – han har kört en enda VC-tävling i vinter – för att sedan explodera på mästerskap.

En svensk åkare som gör så kallas hjälte.

En, låt säga… rysk åkare som gjort samma sak hade vi kallat ”misstänkt”.

Beror det på hyckleri? Nej, men på historik.

Jag ställde frågan till Rikard Grip: Varför viskas det inte om Olsson?

– Jaa… det handlar kanske om kultur. I min värld finns det inte. Jag vet vad han gör. Sedan ska man ha en viss ödmjukhet mot andra nationer också, så länge man inte åkt dit är man ren i min värld.

Exakt så. Journalistiken kring dopningsproblematiken ställer ofta fel frågor, den ska rikta blåslampan mot kontrollinstanserna, dopningsjägarna och förbunden snarare än att spekulera om idrottare.

Om vi kan lita på att makten verkligen gör allt – tekniskt, medicinskt, praktiskt, juridiskt – för att komma åt fuskare så kommer vi också att lita på att en idrottare som inte åkt dit är en idrottare som är ren.

Johan Olsson har ett stafettlopp och en femmil kvar innan han slutar plåga sig i spåren. Han lärde sig vad guld kostar, sedan såg han till att betala.

En fenomenal förebild klev upp på prispallen, efter ytterligare ett omöjligt uppdrag.

Han löste det här också. Det var visst värt varenda svettdroppe.