Hoff: Vad har fotbollsungar gjort mot hästfolket?
En kväll under EM i Göteborg pratade jag och en holländsk journalist om Global Champions Tour.
Jag har varit på några av deltävlingarna och en final i Doha, Qatar, och kan bara konstatera – det är inte min kopp av te.
Mer juvelrassel än sport, liksom.
I till exempel Monte Carlo täcker VIP-läktarna tre sidor. Det kryllar av kändisar, kungligheter och världens rikaste bland champagneborden. I Doha sitter ett gäng shejker i guldstolar på jättelika, för övrigt tomma läktare. En märklig känsla.
Världens högst rankade hoppryttare lockas till GCT av korta tävlingar och feta prispengar. Det provocerande är att ett antal svinrika ryttare kan köpa sig en startplats och därmed indirekt rankningpoäng.
Till Sverige kommer i alla fall aldrig den touren, vi är inte ”såna”, sa jag tvärsäkert till min holländska kollega den där kvällen.
Kunde inte ha haft mer fel. Nästa morgon låg ett pressmeddelande i mejlen om att GCT kommer till Stockholm 2018.
Fiasko är berättigat
Nu törs jag inte säga nåt om huruvida det blir bra eller inte. Stockholmarna kanske kommer att älska GCT. Men efter EM i Göteborg, denna formidabla sportsliga upplevelse och megasatsning, kan man inte annat än att undra.
Orsaken är naturligtvis publiken på Ullevi. Som mest var det halvfullt, detta på den stora guldfinaldagen. Fiasko är berättigat i fråga om biljettförsäljningen. Dock inte om den publik som faktiskt var på plats, den var världsbäst.
Det fick mig att förra veckan skriva en krönika. ”Att gapa om att ridsport är förtryckt är lätt - att pallra sig iväg och köpa en EM-biljett verkar svårare”.
Det tog skruv. På Facebook välde förklaringarna in. Typ, jag har egen häst som jag lägger 5-10 000 i månaden på och har varken tid eller råd att åka på ett EM, jag går på så många andra tävlingar, jag lägger hellre pengar på min egen ridning, jag har egen gård, jag har ingen hästvakt och ”hallå, vilken planet lever arrangören på som tror att vi har råd med resa, hotell, mat och biljetter?”
Andra klagar på att tävlingarna låg på fel tid, en vecka i augusti varav en helg. Att marknadsföringen har varit dålig och framför allt att biljetterna var för dyra.
Ridsportpubliken är inte större
Jag kan inte bemöta allt här, det blir för tradigt. Men min tes att ridsportpubliken inte är större än den var på Ullevi stärks. Just eftersom många uppenbarligen inte har tid och/eller råd att åka på grund av sitt hästintresse.
Om detta kan man inte säga något. Alla gör sina egna val och prioriteringar, har sina egna liv att leva. Men faktum kvarstår. Det är så som publiken ser ut. ”Jag tänker inte skämmas” skrev nån. Nej, vem har påstått det?
De som tycker att biljetterna var för dyra tycker så. Men jämfört med till exempel Göteborg Horse Show i februari var det inte någon större skillnad på avslutande helgen. En söndag i Scandinavium med världscupen i hoppning kostar 550-770 kronor för vuxen. En unik EM-final på Ullevi gick på 675-795 kronor.
Jag kan också stå ut med att några skriver att jag inte fattar nåt om hästar som livsstil, även om jag råkar ha haft häst varje dag i 43 år och jobbat ihop varenda krona sedan jag var 15 år.
Men jag har svårt att stå ut med att så pass många tycker det är fel att be Göteborgs alla fotbollsspelande pojkar och flickor om ursäkt för att de fått sina spelplaner förstörda. En sån attityd gagnar inte ridsporten.
Vad har fotbollsungarna gjort hästfolket?
Svårt för påståenden om ridsport
Jag har också svårt att stå ut med påståenden om att ridsporten är förtryckt. Jag kan inte tala för alla kommuner, det kanske fortfarande på några håll satsas minimalt just på ridskolor.
Men på de 43 år jag varit aktiv har utvecklingen i ridsporten varit helt fantastiskt. Den ridskola jag jobbade på på 70-talet hade inte ens ett ridhus. Nu för tiden satsar många kommuner, inte minst i Stockholm, stort på nya fina anläggningar.
Däremot minns jag alla dammiga, leriga, gropiga, isiga, snöiga fotbollsplaner där jag tillbringade många kalla timmar som fotbollsförälder i Stockholm under mina år som fotbollsförälder runt milleniumskiftet. Inte var det några miljonsatsningar där inte.
I vårt lag var det bara hälften som hade föräldrar med bil. Från de södra förorterna kom killar som knappt hade råd med fotbollsskor. Rida på ridskola fanns inte på kartan.
Därför ömmar jag för fotbollsungarna i Göteborg.
Dessutom – jag har under ett helt liv som ryttare aldrig känt mig förtryckt. Måste vara något fel på mig.