Jaha, såhär mår spanska hockeysupportrar
Jaha.
Nu förstår jag.
Det är såhär det känns att vara spansk hockeysupporter.
Så tröstlöst.
Under individuella lopp kan vi glädjas åt enskilda insatser, se molnets silverkant. Björn Sandström må vara fjärran från täten, men han är mycket vassare än i fjol. Jens Burman har gått från desperat poängjagare till given bland de tio främsta.
Men stafett är något annat. Det är en paus från kurvor och framtidsutpekande pilar. Det är en isolerad kraftmätning, trupp mot trupp.
Nio nationer på plats
I Lillehammer presterade vi förväntat klent. Visst var vi reservbetonade, men det var konkurrenterna också. Frankrike är helt ur form, Schweiz och Italien dök inte ens upp.
Sandströms och Burmans insatser var utsökta, men det är i sammanhanget irrelevant. Nio startande nationer, elva lag, vi kom sexa.
Inte heller var vi nära pallen, inte på riktigt, bara i sekunder. Att vi understundom låg med i tätklungan berodde på snöfall och att de andra höll igen. I samma ögonblick som de två ryska och norska lagen ryckte var vi slagna. Slitvargen Axel Ekström hade inte farten.
Sexa. Blä.
Så smakar frukterna av flera års misskördar, så känsliga är vi för avbräck från Calle Halfvarsson och Victor Thorn.
All heder åt Ekström
Och nu måste jag med min kraftigaste tuschpenna understryka att jag inte kritiserar Daniel Richardsson eller Axel Ekström. De fattade kloka taktiska beslut och tömde sig på alla krafter. All heder. Men de tog plats i ett svenskt stafettlag som det för dagen var deppigt att heja på, ett som historiskt sett sällan varit så långt ifrån medaljchanserna.
Vi var inte klappusla, vi var inte jumbo, men vi hade ingen chans på segern och det är inte så det ska kännas att följa en stolt skidnations representationslag.
Det ska vara som att hålla på Spanien i fotboll.
Inte i hockey.
Ekström: "Ska ändå vara nöjd över insatsen"
"Kom och hjälp mig"