Niva: Juventus behövde inte ens anstränga sig
MALMÖ. Nästan inget annat får fotbollen att leva som kvällarna då de små är på väg att välta de riktigt stora.
Nästan inget annat kan kännas lika tomt och definitivt som då bjässen bara sätter ner foten och sedan traskar därifrån.
Och nu skrattar väl Andrea Agnelli.
Nu känner han sig säkert stärkt och bekräftad i sin likstela framtidsvision, i sin förhoppning om en fotbollsvärld där de mäktiga aldrig ska behöva nedlåta sig till att blanda sig de obemedlade.
Med en knapp halvtimme kvar till avspark dök han upp vid vid sidlinjen på Nya Stadion, en av de allra värsta förrädarna av den traditionella fotbollen.
Andrea Agnelli, 45 år gammal. Ordförande för Juventus FC, och främsta företrädare för den så kallade Superligan. Han som vill bygga vallgravar runt palatset dit bara de allra rikaste ska ha tillträde, han som vill göra mindre fotbollsnationer irrelevanta, han som påstår att morgondagens fotbollspublik inte har tålamod att se mer än 15 minuter av en match.
Vad gjorde han ens här? Här spelas ju inte hans typ av fotboll.
Samtidigt som Agnelli övervakade uppvärmningen fick hemmapubliken syn på Markus Rosenberg lite längre ner längs samma långlinje, och ägnade sedan tio minuter åt att sjunga om galjonsfiguren som en gång kickstartade det här himmelsblå Champions League-äventyret.
Från den Norra läktaren vajade en stor flagga med ett tydligt budskap: ”51%”.
Började Juventus svaja? Nä, tvärtom
När ett svenskt lag möter en europeisk stormakt kommer det alltid att vara fattig som står mot rik, men på ungefär samma sätt som när MFF spelat mot Red Bull Salzburg fanns här också inslag av fotbollsideologisk kamp.
Välkommen till Malmö, signore Agnelli. Välkommen till den del av fotbollsvärlden du egentligen vill slippa besöka för all framtid – en plats där framgång och tillträde fortfarande måste förtjänas.
I sisådär 20 minuter av matchen såg det sedan också ut som att Malmö skulle kunna pressa fram en rätt handfast påminnelse om en fotboll som inte går att stänga in i en räknedosa, en fotboll av kött, blod, svett och innerlighet.
MFF klev på, mötte Juventus högt upp i planen med både beslutsamhet. Passningarna slogs ofta med rätt hög risk – framåt – men värderades ändå korrekt. Var det rent utav så att Max Allegris alltjämt rätt ofärdiga Juventus började svaja lite?
Nä. Tvärtom.
Behövde inte ens anstränga sig
Matthijs de Ligt och Leonardo Bonucci såg till att vinna varenda närkamp, tillät Juventus att börja bygga spel. Halvvägs in i den första halvleken skruvade bortalaget också upp passningstempot ett par hack, och Malmös mittfältare hann inte längre in i pressen, in i duellerna.
Det ena gav sedan det andra. Hålen utanför och bakom MFF:s tre mittbackar blev otäckt stora nästan omedelbart – hålen mellan dem innebar att skräckfilmen snabbt blev verklighet.
Någon fungerande ansvarsfördelning existerade inte, utan Brorsson, Nielsen och Ahmedhodzic dödade samma ytor, släppte samma löpningar, gick på samma bollar. De var oskyddade och övergivna, men de mest kostsamma problemen ställde de till för sig själva.
Alex Sandro på nick, Paulo Dybala på straff, Álvaro Morata med en sorts oren chip – och så var den här festen förstörd på en dryg kvart.
För fyra år sedan släppte Ismael Diawara in 9 mål i en U21-match mellan Åtvidaberg och Häcken. Det här var väl typ samma sak, fast annorlunda. Riktigt så bra som Häckens U21:or var ju visserligen inte detta Juventus, men rätt effektiva var de ändå.
Matchen var naturligtvis över redan i paus. Andra halvlek pågick utan att finnas.
MFF hade tillräckligt mycket stolthet för att förhindra förlustsiffrorna från att bli förkrossande, Juventus var tillräckligt belåtna för att nöja sig.
De plockade in en programenlig rutinseger utan att förta sig, ärligt talat utan att ens behöva anstränga sig.
Juventus kunde börja tänka på den stundande matchen mot Milan innan den här ens var slut, de kunde återvända till den galavärld de kommer ifrån med pressvecken intakta. Andrea Agnelli kunde borsta bort ett vanprydande och irriterande litet dammkorn från kavajslaget och lämna Sverige bakom sig.