”De behandlade mig som en kung”
Publicerad 2020-06-04
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
VEM? Mikael Dyrestam.
VAR? Guineas landslag.
NÄR? 2019.
”Min pappa är från Borås och min mamma är från Guinea, och de hade träffats nere i Afrika. När mamma flyttade till Sverige 1986 var hon inte tillsammans med pappa, men efter att hon hade bott här ett tag så återupptog de kontakten.
Fast jag själv är född och uppvuxen i Sverige har jag alltid känt en anknytning till Guiena. Första gången jag kom dit var jag 13 eller 14 år. Hela familjen flög ner, och när vi var där korsade vi landet. Vi åkte hela vägen från huvudstaden Conakry i sydväst ända upp till Siguiri i nordöst, träffade släkt längs vägen. I Guinea är det fortfarande väldigt vanligt att en man har två fruar och två familjer som faktiskt bor tillsammans. Så var det med min morfar, så det fanns många olika halvsyskon och olika släktingar. Ju längre in i landet vi åkte, desto fattigare blev det – men trots fattigdomen var det ändå fint att se landet och naturen.
Jag träffade min mormor och min morbror för första gången. Ingen av dem kunde någon engelska, så det blev ganska mycket att sitta tysta och titta på varandra. Mamma fick vara tolk, så gott det gick. Jag har även en äldre syster där, som jag också träffade för första gången.
Redan när jag var i IFK Göteborg brukade den dåvarande förbundskaptenen Michel Dussuyer ringa till mig. ”Du kan komma till oss, du kommer alltid vara uttagen, det vore bra för dig med landslagsspel”. Då var jag bara 21 år gammal – hade fortfarande hopp om det svenska landslaget – men ända sedan dess har jag haft kontakt med folket runt Guineas landslag regelbundet.
När jag spelade för Kalmar FF blev det mer på allvar. Det var 2017 – jag skulle fylla 26 – och i samband med en kvalmatch mot Libyen fick jag en inbjudan att komma ner och träna med landslaget. Jag skulle komma dit och visa vem jag var och bekanta mig med allt.
Och även om jag hade varit där flera gånger privat så var det något annat att komma ner med en landslagsoverall. Då insåg jag hur stor fotbollen verkligen är i landet, hur Guinea dör för fotbollen. Jag fick en chock. De älskar spelarna. Även om jag egentligen inte ens tillhörde truppen så behandlade de mig ändå som en kung.
Men sedan bytte de förbundskapten, så det dröjde ungefär ett och ett halvt år innan det blev något mer. Förra sommaren hade Guinea kvalat in till Afrikanska mästerskapen, men jag trodde inte att jag skulle komma med. Jag hade redan bokat semester med familjen till Rhodos.
Till att börja med blev jag i alla fall uttagen till förlägret, men efter det skulle fortfarande truppen bantas från 27 till 23 spelare. Den belgiska förbundskapten Paul Put såg mig som högerback, och de hade redan två högerbackar som spelat i kvalet.
Vi var först några dagar i Conakry, sedan åkte vi vidare till Marrakech i Marocko. Det var 40 grader varmt, och vi tränade två gånger om dagen. De flesta i Guinea är muslimer, så många spelare bad innan träning. De var mitt uppe i sin fasta, men ändå var aggressiviteten på träningarna maximal. Det var otroligt att de orkade köra på den nivån. Det var riktigt tufft. Jag svettades så mycket på planen att jag gick ner sju kilo inför mästerskapet.
Jag fick spela i en träningsmatch mot Egypten, och det gick bra. Efter den matchen kände jag positiva vibbar, mer trygg i att jag skulle bli uttagen. Jag blev mer självsäker, och det visade sig att de som fick lämna truppen var de yngre spelarna från den inhemska ligan. Aly Keïta från Östersund hade varit med i landslaget under en längre period, och han sa bara: ”Vi gjorde allt hårt jobb i kvalet, och så glider du in så fort det är dags att spela mästerskap”.
Min mamma blev oerhört stolt när jag kom med i truppen. Hon fick prata i någon radiokanal där nere om hur allt hade varit för henne. Numera är hon oerhört engagerad i allt runt landslaget, det är nästan det enda hon pratar om när hon ringer. Och framöver hoppas hon såklart på att min lillebror också ska få chansen att spela för Guinea. Jag är den enda spelaren i laget som inte har ett afrikanskt efternamn. Mamma heter Fofana – och det är ett väldigt vanligt namn där nere – men Dyrestam sticker ju ut.
På spelarbussen – oavsett om vi ska till match eller träning – så är det alltid afrikansk musik, dans och show. Det är en annan stämning än den jag varit van vid. När vi gjorde mål i min första match så var jag hyfsat nära firandet. Jag sprang dit, men när jag kom fram så körde de andra en inövad dans. Jag fick improvisera så gott jag kunde, men det gick inget vidare.
Mästerskapet skulle egentligen ha spelats i Kamerun, men eftersom de inte hade fått klart arenorna i tid så flyttades det till Egypten. Vi hade väldigt många fans på plats. Vart vi än gick så var det guineaner där, och vi hade ett otroligt stöd på matcherna.
Fansen förväntade sig att vi skulle ta oss långt i turneringen. Det är lätt att förstå varför de har höga krav, för vi har ett väldigt bra lag med väldigt bra spelare. Mittfältet skulle jag nog säga är bättre än det svenska landslagets: Naby Keïta från Liverpool, Amadou Diawara från Roma och Mady Camara från Olympiakos. Hade Paul Pogba valt att spela för Guinea – som hans bröder har gjort – så hade vi behövt spela med fyra innermittfältare.
Potentialen är oerhört hög. Och det är unga spelare – ett ungt lag – så Guinea är en nation som håller på att växa inom fotbollen. Framtiden ser väldigt ljus ut. I det här mästerskapet hade vi som mål att nå minst kvartsfinal, och kaptenerna ville verkligen att vi skulle enas runt det målet.
Då var det Ibrahima Traoré från Borussia Mönchengladbach som var kapten, men det var väl mest för att Naby Keïta hade varit skadad och kom in till mästerskapet lite sent. Idag är Naby Keïta ordinarie kapten, och jag har svårt att tänka mig att det finns någon mer ödmjuk superstjärna.
Han sätter sig i mitten av bordet när vi äter, och han engagerar sig verkligen i oss som inte pratar så mycket franska. Samtidigt har han positionen och statusen som gör så att han vågar säga vad han känner, så han står verkligen upp för oss i laget mot förbundet och andra när det gäller saker utanför planen.
Inför premiären hade jag kollat på Youtube för att lära mig nationalsången så gott det nu gick. Den är på franska, men i alla fall ganska enkel. Om inte annat försökte jag sjunga med när kameran kom mot ansiktet.
Jag hade följt Afrikanska mästerskapen på tv tidigare, och sett hur aggressivt de spelade, hur fysiska de var och hur tufft det såg ut. Och i början var det absolut en skillnad, men ganska snabbt så kom man ändå in i det. Men den första matchen blev en missräkning, vi fick bara 2-2 mot Madagaskar. Och i matchen efteråt förlorade vi med 1-0 mot Nigeria.
I den sista gruppspelsmatchen mötte vi Burundi, och det var bara vinna som fanns. Och de fick en utvisning redan efter 10-15 minuter, så i paus stod det 1-0 till oss. Då kom förbundspresidenten in i omklädningsrummet och var frustrerad, mer eller mindre krävde att vi skulle göra fler mål: ”Ni möter Burundi, de har en man mindre och ni leder bara med ett mål?! Kom igen nu!”.
Sedan gjorde vi ett till mål i andra halvlek, men det blev ändå så att vi fick förlita oss på att gå vidare som en av de bästa treorna. Och det innebar i sin tur att vi fick möta Algeriet i åttondelsfinalen. Vi visste att de var ett av de absolut bästa lagen i turneringen, men vi hade ändå många spelare som verkligen, verkligen ville vinna den matchen. Både i Guinea och Algeriet fanns det många spelare som var födda och uppvuxna i Frankrike, och bland dem fanns det en rivalitet.
Men Algeriet hade Riyad Mahrez och de spelarna, så de var väldigt starka. De fick dessutom ett tidigt mål. Vi var aldrig riktigt nära.
Efter mästerskapet åkte jag direkt till Sverige, så jag kom aldrig till Guinea för att möta reaktionerna. Men lite senare den hösten åkte jag dit för att spela. Det var en samling med två kvalmatcher till Afrikanska mästerskapen 2021, hemma mot Namibia och borta mot Mali.
Att möta Mali innebar en sorts derby, för det är ett av Guineas grannländer. Språket många pratar där heter maninka, och det är samma språk som de pratar i norra Guinea, där min mamma är ifrån. När vi åkte runt med spelarbussen i Mali kändes det nästan som att jag var i Guinea, det påminde väldigt mycket om hur det är där.
Rivaliteten mellan länderna gjorde så att den matchen var väldigt intensiv. Vi ställde upp med en riktigt defensiv formation, och fick med oss ett kryss. Det var helt okej, en väldigt viktig poäng. I grunden står det mellan oss två om vilka som ska ta förstaplatsen i gruppen, och nu har vi en liten fördel inför hemmamatchen. När den nu spelas.
Sedan var det äntligen dags att spela match hemma i Guinea. Först i min sjunde landskamp fick jag den möjligheten. De håller på att bygga en ny arena i Conakry, men vi spelade på den gamla nationalarenan. När vi var på väg till matchen var det stora klungor av människor som sprang efter bussen och skrek, och när vi kom fram till arenan var den redan full. Fansen hade tagit plats långt före oss. De sjöng, dansade, målade ansiktena... Stämningen gick inte att jämföra med någonting annat.
Vi mötte Namibia, och matchen var helt sjuk. Det var så otroligt varmt, säkert 36 eller 37 grader. Efter 30 minuter var jag helt slut. Jag behövde utnyttja precis varje chans för att dricka vatten. Fansen var väldigt krävande, de ville att vi skulle gå framåt och attackera. Vi vann med 2-0.
I afrikanska mästerskapen hade jag delat rum med Aly Keïta, och nu blev Pa Konate också uttagen. Nere i Afrika måste de ju tro att det finns jättemånga guineaner i Sverige, men jag känner inte till särskilt många alls. Men plötsligt är vi ändå tre stycken härifrån som är med i ett och samma landslag, och jag vet inte om det någonsin har funnits ett annat landslag med så stort inslag från Sverige...?! Det är nog ganska unikt.
Ända sedan jag var i Guinea för första gången har jag hållit kontakten med min storasyster där. Idag har hon tre barn, och bor i en stad som heter Coyah, strax utanför huvudstaden. Hon har studerat engelska, så vi kan kommunicera hyfsat bra.
Vi pratar i alla fall varannan vecka, och jag skickar ner pengar till henne varje månad så att hennes barn kan gå i skolan. Nu när jag blivit lite äldre har jag kunnat reflektera över hur olika livet kan vara, vilken fördel det innebär att vara född i Europa. Jag har lärt mig att verkligen uppskatta hur bra vi haft det i Sverige. Min syster vill egentligen också kunna ta sina barn till Europa, tittar hela tiden på möjligheterna. Men det är mycket svårare idag än det var för min mamma på 1980-talet.
Inför matchen mot Namibia hade vi bestämt att hon skulle komma in till spelarhotellet, men sedan visade det sig att förbundskapten inte tillät några släktingar där. Det var krångligt med biljetter också, så vi gjorde så att jag åkte ut till dem på min lediga dag istället.
Hon har tre barn, där en kille och en tjej är sju år gamla tvillingar. Jag gav dem matchtröjor, och när jag åkte därifrån frågade de hela tiden när jag skulle komma nästa gång. Jag tror att de är ganska stolta över att deras morbror är landslagsspelare”.