Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Matteus

Välkommen till elitserien AIK – men ni saknar det som krävs

AIK:S PUBLIK SAKNAR TRADITION I kvalserien ökade AIK:s publiksiffror en del – men i det långa loppet har inte klubben den organisation och publiktradition som krävs av ett elitserielag i dag. ”En klubb som inte drar in en miljon på konsumtion per match är chanslös”, skriver Lasse Anrell.

Alla säger: välkommen tillbaka till elitserien, AIK.

Jag säger: välkommen till ­verkligheten, AIK. Ni har ingen aning om vad som väntar er.

Och elitserien har sannolikt ingen aning om vad som väntar den.

Leksand har den hockeykultur som AIK saknar. Men deras publik fick inte jubla över en elitserieplats i år heller.

AIK är tillbaka.

Det är bra, men en ren dumhet, rent företagsmässigt, för AIK saknar helt organisation för spel på den här nivån. Det är som om en cykelverkstad skulle tillverka Volvo.

Elitserien 2010 handlar om att ha en organisation som säljer evenemang.

AIK saknar det helt.

Som säljer biljetter. AIK saknar det också. Starten mot Malmö drog 2 517 på Hovet, 1 891 såg Sundsvall, 1 436 Västerås, 1 738 Bofors, 1 036 Oskarshamn, 1 053 Almtuna och så vidare.

I kvalserien kom ett par tusen till. Men det sjönk efterhand när det inte gick så bra.

AIK:s publik saknar sen åratal tillbaka tradition av att gå på hockey. Elitserien på 2000-talet handlar om ett helt livsprojekt. Det är hemmamatch på tisdag, sen ny match på torsdag och så hemmamatch igen på lördag.

Och så vidare i en aldrig sinande ström.

Det kostar tusentals kronor.

Du konsumerar. Äter, dricker öl. ­Representerar. Lever hockey.

En klubb som inte drar in en miljon på konsumtion per match är chanslös.

Leksand hade klarat det

AIK saknar allt det där. Saknar infrastruktur för elitserien.

Leksand hade klarat det. De är beredda. AIK får starta från noll.

Klarar de det?

Tveksamt.

Fem derbyn om året blir ju kul. Men resten. AIK–Luleå en tisdagskväll? Frölunda borta torsdag. Modo lördag. Kommer folk att fortsätta att gå på matcher om det går lite knackigt?

Svar: ingen vet.

AIK hockey saknar totalt organisation för att dra till sig företagspublik. De biljetterna är livsviktiga för klubbarna ute i landet.

AIK kan ingenting om det.

Dessutom: AIK spelade i sista matchen för 25 miljoner i fickan – ­eller konkurs. Det var den bistra sanningen. Men inte hela.

Pengarna är redan borta

För det sägs att väldigt många av de 25 miljonerna som tv-pengarna ger AIK för elitserieplatsen redan är intecknade i skulder.

I så fall: inte mycket pengar kvar att värva för.

Michael Nylander är inte gratis.

Inte Jämtin heller.

De tjänar lika mycket som Almtunas hela trupp.

För er alla som inte minns hur det var när AIK spelade i elitserien letade jag reda på en gammal skildring från ett derby:

”Så står man där igen tillsammans med skräckslagna barnfamiljer mitt i ett slagfält.

Ambulanserna tjuter, polishundar hugger efter människor. AIK–Djurgården i går.

Redan i andra perioden förstår jag att något håller på att hända. Det finns en laddad, aggressiv stämning i Globen. I AIK-klacken ­dyker plötsligt upp ungefär 35 killar i oranga, in och utvända Bomberjackor; det speciella kännetecknet­ på AIK:s ”Firman Boys”, alltså 35 unga män som vill visa att de är ­huliganer.

Ingen stör dem.

Ingen vågar kanske.

I tredje perioden händer något jag aldrig sett förut; poliser går rakt in i klacken. Uppenbarligen för att gripa en person som skjutit en raket. AIK-klacken blir vansinnig. Som retade djur angrips poliserna. Poliserna svarar med ett massivt våld.

AIK:s egna matchvärdar kan ingenting göra.

Jag går ut ur Globen och hamnar mitt i den numera traditionella skräckscen som uppstår när 13 000 människor, fortfarande en del barnfamiljer som ännu vågar gå på idrott, sköljs med i polisens chockattacker när fansen ska köras ner i tunnelbanan.

Jag ser barn gråta. Jag ser pappor och mammor förtvivlade försöka skydda sina barn. Jag ser barn som inte hittar sina föräldrar.

På väg ut rensar AIK:are en restaurang och kastar stolar, bord och papperskorgar efter poliserna.

Vägen är spärrad vid ­t-banan. Jag vänder tillbaka mot AIK-klackens plats. Jag blir genast tilltalad av flera AIK:are som är djupt upprörda över polisens beteende. De tycker att polisen brutit en uppgörelse att inte gå in i klacken.

Kvar inne i arenan ligger en svårt skadad kamrat. De säger att han slagits av poliser. Han är medvetslös och med syrgasmask förs han bort av ambulans.

Utanför fortsätter kravallerna. Polissirener, ambulanser och rädda, skräckslagna människor. Trötta människor som trodde att det var slut på bråken nu efter händelserna på Stadion.

Det är det uppenbarligen inte. ”

När det skrevs? 1996. Av mig.

Vill påminna – inte skrämma

Vill vi ha det så här igen? Nej. Kommer vi att få det nu när AIK är tillbaka?

Svaret är att jag inte vet. Jag vill inte­ ha tillbaka krigen till elitserien, som kunnat växa ekonomiskt tack vare att huliganerna skitit i den.

Jag vill egentligen inte skrämmas. Bara påminna lite om hur det var för inte allt för länge sen.

Bara för att varna om att man ­måste vara på sin vakt.