Herregud, nu är det hockeyfeber igen
Det blir den nya hockeyn mot den gamla.
Det blir speed mot stabilitet.
Det blir framtiden mot forntiden.
Det blir storstan mot vischan.
Det blir fattiga mot rika.
Och mitt i alltihop står Nichlas Falk, 39, och ska representera framtiden...
Det kanske är en lättare tillspetsning, men jag skulle nog vilja påstå att de första egenskaperna står Djurgården för.
Nytt, snabbt, modernt, urbant – och fattigt.
Det andra står HV 71 för.
Invant, tryggt, klassiskt, bonnigt – och stenrikt.
Nu möts de i en final – och ingen, jag säger verkligen ingen, kan med säkerhet säga hur den finalen kommer att sluta.
Jag borde säga det minst av alla eftersom jag tippade att LHC skulle slå Djurgården, men jag missbedömde hur bra LHC skulle kunna möta upp Djurgårdens entusiasm och breda trupp med fyra levererande femmor och att de faktiskt var utvilade efter den snabba expeditionsaffären med Brynäs.
Det blev en expeditionsaffär mot LHC också.
I går var det extremt tydligt. Slavomir Lener försökte få sina tjeckiska stjärnor Hlinka och Hlavac att spela nonstophockey och det fungerar ju inte. Visserligen var det ändå de som gjorde lagets enda mål, men en spelare som Tony Mårtensson, som var borta i förra matchen på grund av mag-sjuka – han spydde i en hink mitt under uppvärmningen – var märkbart dålig i går.
Två fräscha finallag
LHC hade behövt ha honom frisk, de hade behövt ha Patrik Zackrisson frisk – i går insåg man verkligen hur han saknades.
Men LHC är historia.
Nu handlar det om final – och vi kommer att få en matchserie med två utvilade och fräscha lag.
Det ska bli mycket intressant att se detta Djurgården gå in i den mot seriens bästa och smartaste lag.
Hardy Nilssons manskap går runt på fyra femmor och de har verkligen flera spelare som levererar.
Kedjan Patrick Cehlin - Jacob Josefson - Tim Eriksson är den som sätter hårdast press på motståndarna med en Duracelliknande speed och intensitet, mixad med en spelstil som lätt påminner om bröderna Sedin under Modo-tiden – eller varför inte om den gamla torpedhockeyn från Hardys eget Djurgården.
Den är irriterande för motståndarna – men hur den kommer att fungera mot ännu skickligare motståndare vet vi inte.
Marcus Nilson - Kristofer Ottosson - Jimmie Ölvestad är förstalinen som är spelskicklig och fysisk med Nilson som målgöraren. Håller samma klass som HV:s förstalina med Johan Davidsson - Martin Thörnberg - Jukka Voutilainen. I alla fall i spel fem mot fem.
Falk var briljant
Djurgården kan sen visa fram sin nya fräscha glamourkedja i sin 2010-talsversion med Marcus Krüger - Andreas Engqvist - Nicklas Danielsson. Den är ibland bedövande elegant i sin teknik.
En smaksak om man matchar den mot Oscar Sundh - Andreas Falk - Mattias Tedenby eller mot Johan Lindström - Kristopher Beech -Teemu Laine.
Återstår då fjärdekedjorna. Och kanske är det där slaget om den här SM-finalen kommer att stå. För inga andra lag har så starka fjärdekedjor som HV 71 och Djurgården.
Vad sägs om Mathias Tjärnqvist - Nichlas Falk - Christian Eklund i Djurgården.
Mot dem står Björn Melin - David Ullström - Per Ledin.
Det mest intressanta är ändå att se hur Nichlas Falk spelar 2010, tycker jag.
Jag har sett honom spela hockey sen 1942 och jag skulle jag vilja påstå att han just nu spelar sin bästa hockey sen 1998, när var tongivande i det svenska lag som vann VM-guld.
I går var han briljant hela matchen igenom. Som den lyxiga kronan på verket gjorde han matchavgörande 3–0-målet som en äkta skyttekung. Tog tillvara ett kontringsläge, åkte snabbare än alla andra, satte pucken pricksäkert i krysset. Mats Sundin light.
Vem kunde tro det om den gamle traktorn.
Åkte skridskor som de unga glamourspelarna.
Vem som vinner? Djurgården går in i finalen som lätta favoriter. 4–3, kanske. Efter sju sudden death. Det blir rekordjämnt och det kan bli rekordbra. Herregud, det är ju hockeyfeber i Stockholm igen.
Och i Jönköping är det alltid hockeyfeber.