Ge Assyriska några miljoner och en plats i allsvenskan
Det här var svensk fotbolls värsta mardrömsvecka som avslutade svensk fotbolls sämsta år någonsin med århundradets kalkongala.
Grattis, Lars-Åke Lagrell.
Slutet på storyn borde bli att Assyriska får en ursäkt, ett par miljoner i skadestånd och en allsvensk plats.
Svensk fotbolls svartaste vecka har flera bottnar.
Fotbollsgalan skrev jag om i tisdags och jag har inte träffat en enda människa som inte tycker att det var en av de värsta tillställningarna i svensk tv-historia.
Jag tycker synd om Adam Alsing och Jessica Almenäs som tvingades förnedra sig själva och de andra i det här spektaklet.
Jag tycker synd om Madeleine och Carl Philip som hade som uppgift att avleda fiaskokänslan med sin närvaro.
Jag tycker synd om ett förbund som inte ens klarar av att vara så tydligt styrt att man lyckas med att få dit en spelare som Henrik Larsson när han slutar sin aktiva karriär för att ge honom en värdig hyllning – utan hamnar i en löjlig diskussion om vem som får vara tränare. En rent byråkratisk skitfråga, som om man skulle få skriva i Aftonbladet bara om man har journalistutbildning.
Synd om Seger
Klarar man inte av att lösa ens en sån intern fråga har man förbanne mig ingen rätt att leda ett förbund och man har verkligen ingen rätt att anordna en tv-sänd gala.
Man borde inte ens ha rättigheter för att anordna en bingoafton i Solna.
Jag tycker synd om Caroline Seger som fick stå på scenen och förklara vad hon sysslar med.
Jag tycker synd om Lars Lagerbäck som tvingades pladdra politiskt korrekt när han bara ville gråta av lycka över publikens hyllning.
Jag tycker synd om Johan Glans som inte hade nåt manus.
Och så vidare men jag tycker framförallt synd om tittarna. Eller inte, egentligen. De hade ju möjligheten att välja bort eländet och det gjorde de. Svensk fotbolls – denna nationalinstitution och riksangelägenhet – och dess årliga gala med uppklädda snyggingar och flashig flärd blev ett praktfullt publikfiasko som lockade färre tittare än Ullareds-såpan (!) i den lilla grannkanalen.
Så kan det gå.
Folk är inte dumma, folk väljer.
Missköter sig fotbollen så väljer folk bort den.
Men finns det hopp för svensk fotboll?
Jag är inte så säker.
För den här veckan har vi till slut fått veta den slutgiltiga konsekvensen av att supportergrupper tagit makten över storstadsklubbarna.
Värsta krisen någonsin
Det som hände på Stadion är bara en konsekvens av det och det är den konsekvensen som nu definitivt hotar svensk fotboll och gjort att den hamnat i sin värsta kris någonsin,
Det är det som den så kallade disciplinnämnden under den skjutglade Kenneth Tallinger har att ta beslut om på sitt möte 24 november.
För alla skandaler som hänt tidigare i allsvenskan är en viskning jämfört med scenerna under och efter Djurgården–Assyriska.
Terror-Tommy, stoppade matcher på Söderstadion och Råsunda – det var allvarliga händelser men när fördämningen brister och publiken under matcher mordhotar, skrämmer, kastar saker mot spelare är det ett ingrepp i själva matchbilden. Och det fick ske utan att vare sig första, andra, tredje eller fjärdedomaren ingrep.
Jag tror inte de vågade.
Det är det mest skrämmande. De v-å-g-a-d-e inte.
När spelare efter matchen misshandlas är det ett unikt skeende som i förlängningen öppnar för våld mot spelare. Ingen kan i dag överblicka konsekvenserna av det.
Jag har – och det menar jag verkligen – funderat mycket på hur länge det dröjer innan en spelare blir skjuten för att en förvirrad, påtänd, besatt, galen supporter får för sig att han ska påverka fotbollen med sitt förvirrade supportertänk.
Aldrig hoppas jag.
Men jag är inte längre säker.
Kalle Ankas brorsbarn i disciplinnämnden har straffat spelare som tagit av sig tröjor, supportrar som demonstrerat för mänskliga rättigheter, som eldat med bengaler och som betett sig så illa att domaren tvingats avbryta matcher. Svensk fotboll har till och med fattat beslut om att tvångsdegradera lag som haft lite problem med sina kvitton.
Viktigaste domen i historien
Nu ska man fatta ett beslut om konsekvenserna av den totala anarkin på en fotbollsplan – om en våldssituation där våldet lönade sig och ett gäng livrädda, skrämda motståndare förlorade och där matchfunktionärer berättat att de var livrädda för vad som skulle hänt om hemmalaget förlorade.
Disciplinnämndens dom 24 november är den viktigaste domen i svensk idrotts historia.
Hoppas Kenneth Tallinger inser det.
Vågar de fatta ett rättvist beslut? Tveksamt.
Det enda rättvisa beslutet är, så vitt jag förstår, att Assyriska får en ursäkt, ett par miljoner för sveda och värk, och en allsvensk plats.
Allt annat är ett hån mot fotbollen.
För övrigt anser jag att Lars Lagerbäck borde ta hand om U21.