Hot pratar vi inte om
Anrell: Men en tabloid reptilhjärna ville annat
Den här veckan såg jag en skakande skildring av ledarskapets svårigheter inom fotbollen.
Det som var väntat var att det dåliga ledarskapet gick åt helvete.
Det som var oväntat var att det inte handlade om Staffan Thorsell, Tomas Wernersson, Lars Lagerbäck, Ola Andersson, Andrée Jeglertz eller ens om några huliganer.
Veckans mest intressanta inslag i fotbollens plaskdamm var naturligtvis när Ola Andersson satt i Fotbollskväll och fick frågan av Mats Nyström hur han upplevde att vara hotad klubbdirektör i AIK – något som sen ledde till att han avgick.
Ola valde att lägga pannan i veck lika djupa som Djurgårdens formsvacka – innan han svarade:
–Jag har lämnat det där bakom mig.
Så problematiskt var det alltså.
Så massiv var känsloupplevelsen.
Men framförallt: så tydlig och enkel är taktiken. Och den lyder i korthet: Hot pratar vi inte om. Hot är inget som vi larmar och gör oss till om – av det enkla skälet att de som hotar fullständigt älskar när vi pratar öppet om det och erkänner att vi blir påverkade av det.
Det är enkel fotbollsdynamik.
Alla vet att det är så.
In från vänster kom då en lokal kvällstidningstjomme som heter Staffan Thorsell. Med rosiga liberala kinder och en brinnande (sic!) fotbollssjäl tog han plats på den förnäma Hammarbyläktaren där jag inte sett honom så där ohyggligt många gånger tidigare.
Ingen faktiskt.
Så blev det bråk.
Och vips reagerade hans tabloida reptilhjärna och han såg mittuppslag framför sig och löpsedlar. Staffan larmade och gjorde sig till och skrev öppna brev och det fanns inte den supporter som inte förstod att här hade vi en ledare som stod upp för de rättrådiga rosenkindade supportrarna – mot dom som var mycket primitivare och reagerar med sina reptilhjärnor – fast på sitt sätt, mycket styggare än Staffans.
Inte värda att vara supportrar... bah.
Inte värda att ligga i allsvenskan... bah.
Plötsligt var Hammarby i debattens centrum, enligt Staffans plan. Sponsorerna flög sin kos och de dumma supportrarna blev jättesura och hotade Thorsell för att han inte gillade dem. Det var som det brukade vara när folk inte kommunicerar annat än i media.
Wernersson stod i tv och sa att fotbollen dog.
Bah.
Han sa faktiskt så.
Fotbollen dog när Staffan Thorsell inte ville vara ordförande längre.
Fotbollen som är starkare än nånsin, vår tids enda religion, och omsätter nånstans runt 1 000 miljarder om året dog när någon var stygg mot Staffan.
Jag säger: Skärp dej, Wernersson. Avgå. Avgå alla.
Då gick jag på bio.
Jag åkte och såg The Damned United och det var en alldeles strålande film om fotboll, kärlek, ledarskap och andra nederlag.
Den kunde handlat om Djurgården och Hammarby just nu. Live.
Det är en alldeles strålande film som berättar om Leeds United och Brian Cloughs 44 dagar långa karriär som coach innan han fick sparken. Starka spelare som Billy Bremner och Peter Lorimer kastade ut honom. De stod inte ut med hans besatthet.
Det gjorde han knappt själv heller. Men han lärde sig av sitt nederlag – även om det tog tid – och blev sen en stor ledare i Nottingham Forest. Hans insikt var exempelvis att hans assisterande coach Peter Taylor var lika viktig som han själv.
Eller att han kanske borde varit en smula ödmjuk mot sin företrädare Don Revie.
Jag var i Leeds en tid med fotografen Fredrik Hjerling på 90-talet för att skildra hur staden tagit emot Tomas Brolin och jag fäste mig vid att varken organisationen eller staden hade hämtat sig riktigt sen sina två stora nederlag; dels att Cantona försvann till Manchester United och dels vad som hände efter storhetsperioden 1961– 1975 under Don Revie som sen blev coach för England och fick se sin brutala spelstil smulas sönder på landslagsnivå.
Filmen är intressant också för att den skildrar engelsk fotboll för 40 år sen när den slog igenom i svensk tv – trots usla leriga planer och primitivt spel.
Det hela påminner en del om allsvenskan just nu. Blåvitt–Gais skulle kunnat varit en match i England på 70-talet. Sparka, spring, energi, publik, lera.
Se där en bra film för Hasse Backe, Staffan Thorsell, Michael Andersson, Tommy Jacobson, Andrée Jeglertz, Lars Lagerbäck och Roland Andersson att titta på.
Clough anses för övrigt vara den bästa manager som aldrig blev landslagscoach.
Det gör honom ungefär lika anmärkningsvärd som Sven-Göran Eriksson och Hasse Backe. Filmen är nästan lika bra som David Peaces bok som den bygger på, som är den bästa bok som skrivits om fotboll – bredvid den karismatiska Spinkis & Costas.
Svensk premiär 16 oktober.
Sensmoral: släpp inte in några kvällstidningssluskar i svensk fotboll.