Finns inga hjältar i Skellefteå i kväll
Wennerholm om stora gåtan
SKELLEFTEÅ. När det är SM-final är Skellefteå är helt borta.
Hemma.
Lagets 1-3 mot Frölunda var femte raka finalförlusten i Skellefteå Kraft Arena.
Och jag sitter och undrar över gåtan att de inte lyckats vinna på två år.
Det var faktiskt två år på dagen sedan Skellefteå krossade Färjestad med 8-1 hemma i tredje SM-finalen den 19 april 2014.
Den senaste SM-final de vunnit inför hemmapubliken.
Men sedan är det tvärstopp.
Hemmafördelen har förvandlats till en hemmaförbannelse
I fjol förlorade Skellefteå alla sina tre hemmamatcher i SM-finalen mot Växjö, men höll sig levande genom att vinna de två första borta.
Men den sjätte matchen blev den sista, då smålänningarna bröt trenden och avgjorde i sudden i Vida Arena.
Nu verkar historien upprepa sig.
Och jag hittar ingen annan rimlig förklaring än att det är en fördel att spela borta när matcherna blir jämnare och tätare och motståndet bättre och bättre.
Som bortalag jag du grisa lite extra, du kan spela enkelt, försvara dig och satsa på kontringar.
Det finns inga krav från publiken att bortalaget ska spela någon gladhockey.
Skellefteå spelade just så i Göteborg senast då de vann med 4-1. De spelade grandiost i egen zon, det var nästan omöjligt att ta sig in framför Erik Hanses i målet, de täckte skott och de tog vara på de chanser de fick framåt.
Dödligt effektivt.
Men väl hemma i Skellefteå var allt som vanligt igen.
Många trodde att han skulle bänkas
Ny finalförlust inför hemmapubliken och långt ifrån den effektivitet jag såg i Göteborg senast.
För alla ska veta att Skellefteå fick sina chanser.
I den första period som blev matchavgörande spelade Skellefteå med en man mer i sex minuter och 36 sekunder, jämfört med Frölundas 1.24.
Ändå var det göteborgarna som stack iväg till 2-0 i mål.
Västerbottningarna hade inget att skylla på som efter den första matchen som Frölunda vann med 4-3. Den här gången gick domsluten Skellefteås väg. Rakt igenom. Det trots att Jimmie Ericsson åkte ut för en slashing med bara 2.44 kvar att spela och Frölunda kunde avgöra med att göra 3-1. Men den utvisningen var solklar.
Sedan kan man ju undra hur Frölunda och målvakten Johan Gustafsson orkade stå emot i en tredje period som kändes som en enda lång press från västerbottningarna.
Puckarna gick överallt utom i mål.
Och Johan Gustafsson, som många trodde skulle bänkas efter hans fadäs hemma senast, var grandios i målet hela matchen.
Frölunda är inte lika belastade av hemmaförbannelsen.
De har också ett jätteläge att vinna hemma i Scandinavium på torsdag och få 3-1 i matcher.
Då kommer det bli en enorm press på Skellefteå, som är tvingade att vinna hemma om de inte ska tappa guldet den här gången också.
I så fall finns inga räddningsplankor längre - då måste hemmaförbannelsen brytas.
Frölundas back Christoffer Persson fick spela sin första hela match i den här finalen och han var en jätte i egen zon. Kul att en sådan anonym grovjobbare får kliva in och dominera.
Och Oscar Fantenberg var fantastiskt bra.
I Skellefteå går det inte att hitta några hjältar en kväll som denna.
De har svårt att göra två bra matcher i rad i det här slutspelet. Jag har inte sett dem göra det hittills.
Samtidigt har laget en sådan högstanivå att det aldrig går att räkna ut dem.
Och apropå hemmaförbannelse:
På de tio senaste SM-finalerna som spelats har hemmalaget bara vunnit en enda gång.
Då räknar jag in Skellefteås 3-0 borta i sista matchen mot Färjestad 2014.
Enda laget som lyckats hemma är Växjö och då krävdes det spel en bit in i andra förlängningsperioden.
Går det ens att prata om fördel längre?
Det känns inte så.