Mourinho har talat – visst har han rätt
MILANO. Zlatan ska spela alltid.
Där hör ni.
Mourinho har talat och visst har han rätt.
Var då inte Zlatan trött i går?
Nej, bara urladdad.
Som håglösa fabriksarbetare som stämplade ut. Så såg Inters spelare ut när de lämnade planen. Ännu en dag på jobbet avklarad, segern och tre poäng bärgade, men inte mer än så. Bara Adriano var glad och Mourinho kaxigt nöjd. Den matchvinnande brassen, som haft det så svårt och som äntligen hittat sitt spel (stort) och sig själv (ännu större) konstaterade:
”Jag är nära min toppform”.
I övrigt var det märkbart lågmält, trots vinsten, när Inters stjärnor skyndade förbi i den mixade zonen. Zlatan såg lika missbelåten ut som han förmodligen kände sig. Ändå gjorde han ingen plattmatch. Han var en skugga av den självlysande spelaren vi såg mot Roma i söndags, absolut. Han missade några klara lägen, visst. Han blev frustrerad och irriterad, sant.
Lika sant och visst är dock att Zlatan också spelade fram sina lagkamrater tiotusen gånger utan att de kunde göra något av det och att han spelade mer för laget än sig själv. Att han efteråt är frustrerad är bara logiskt; både hans egna och omvärldens krav är höga och det eviga pratet om att han måste visa mer även i Mästarligan ekar hela tiden i bakhuvudet.
Gjorde sin plikt
Ekande tomt kändes det också på läktarna. Knappa 30 000 räcker inte för att ge stämning åt så stora arenor som Inters moderskepp. Därför kändes det lite avslaget redan på förhand. De enda som verkade laddade var de cypriotiska journalisterna nedanför oss som rökte som borstbindare och svor och skrek och hejade. De är också med rätta stolta över lilla Anorthosis som mot Inter visade att de tidigare fina CL-resultaten inte är någon slump. Man har ett spel, man har en vilja och man har – framför allt – Arjan Beqaj i målet. Bara Adriano lyckades överlista honom. När Zlatan i mitten av andra halvlek kom fri kom Beqaj ut perfekt och Zlatan sköt utanför.
Att allas vår Ibra i går stundtals misslyckades där han ofta lyckas tror jag mest av allt beror på en enda sak. Samma sak som gällde för hela Inter: Urladdning. Mot Roma var det uppladdning i veckor, försnack, stora känslor, heta viljor. Mot Anorthosis handlade det bara om att göra arbetet, man visste att man borde och måste vinna. Inter, liksom Zlatan, gjorde sin plikt men utan laddning och glöd.
Ett svar med intensitet
Diskussionen om att Zlatan skulle vara trött, eller riskera att bli det, förstår jag däremot lika lite som Mourinho. Zlatan är i högform, han vill spela, han är sugen och känner sig starkare och bättre än någonsin och ska då självklart inte bänkas i förebyggande syfte. Visst väcker statistiken här intill denna krönika tankar. Ingen spelare i Inter har mer speltid än Zlatan. Han spelar och spelar och spelar. Mourinho vill inte vila den spelare som, med en italiensk sportklyscha, ofta kallas för Inters ”punto di riferimento”, referenspunkten, den allt börjar och slutar med, den man inte kan vara utan.
Presskonferensen efter matchen var nästan slut när jag fick ögonkontakt med Inters presschef Viganò och fick klartecken att ställa en extra fråga. Mourinho tittade lite på mig när jag undrat om han förstår diskussionen om att han riskerar att slita ut sin äsklingsspelare. Sen kom det lågande svaret med all den intensitet bara Mourinho kan uppbåda:
”Zlatan ska spela alltid. Alltid”.
Så kommer det att bli och jag förstår The Special One. Mourinho vet vad han gör – och han vet hur man får folk att skratta efter en seg match. När han fick en fråga om David Beckham och övergången till Milan såg han först förvånad ut. Han hade missat nyheten. Journalisten sa sen:
”Nu kan Inter inte få Beckham”.
Mourinho svar kom snabbare än ett kobrahugg:
”Vi vill inte ha honom”.
Alla skrattade, reportern rodnade och sen gick vi hem i den disiga Milano-natten.