Det här laget är precis de hjältar som vi efterlyste...
QUÉBEC. Det talades om att vi skulle få se en match mellan Chicken Swedes och Canada Goose. Kyckling mot gås.
Gåsen vann.
Men hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se annat än att Tre Kronor gjorde ännu en fantastisk match och spelade lika mycket över sin förmåga som en kyckling som försöker flyga.
Gäss, däremot – som vi redan visste – kan flyga.
Jag vill vara tydlig från start.
Det var klasskillnad i natt. Trots att Kanada bara vann med 5–4 med ett lag som på pappret var minst två klasser bättre än det svenska.
Klasskillnad därför att Kanada tog i enbart när de var tvungna. När Tre Kronor arbetade sig in i matchen satte Rick Nash, Ryan Getzlaf, Dany Heatley och Jason Spezza upp farten och hittade en ny dimension. Gång på gång. Tyvärr, det var lite för tydligt. Lite för uppenbart. När de tog i gjorde de mål. När de slappnade av kom svenskarna in i matchen igen.
Därför är siffrorna lätt skenbara. Svenskarna var nära. Men egentligen var de inte närmare än en 14-årig pojke som får en autograf av Victoria Silvstedt, om ni förstår vad jag menar.
Gjorde en fantastisk match
Trots det är det ingen tvekan om att det här hemvävda svenska laget med elva elitseriespelare gjorde en fantastisk match. Igen.
De överträffade sig själv, så som de gjort sen de tog sig samman efter att de kommit till Kanada och gjort sig löjliga i början av turneringen. De har lyft sig match efter match och på slutet lurade de oss att tro att de var ett gäng kycklingar som faktiskt kunde flyga.
De var de inte. Men de var åtminstone kycklingen som kunde hoppa upp till allra översta pinnen i redet.
Bättre än så har Chicken Swedes sällan varit i det här landet som lärt sig både att älska och håna svenska hockeyspelare.
Tre Kronor, så som jag såg dem inför den här matchen, var ett gäng utsökta medelmåttor - och så giganterna Henrik Lundqvist, Douglas Murray och Kenny Jönsson.
Det var de tre som skulle vara skillnaden; den gode, den onde och den vackre.
Men det var också där problemen fanns.
Den Gode hade ont i huvudet, den vackre gjorde en av sitt livs sämsta matcher och hade en räddningsprocent på i det närmaste ensiffrigt när han byttes ut – och den fule blev proppad redan i första perioden så att han vacklade ut.
Murray proppade för sent
Vid 3–2 tittade han på puck istället för på spelare och plötsligt var Jamal Mayers fri.
Vid 5–3 ramlade han när Johan Andersson knuffade lite på honom så att Mike Green kunde åka helt orörd från eget mål över hela isen utan att bli ens lite puttad på.
Visst, Murray var bra emellanåt, han proppade Patrick Sharp så att han åkte och bytte, men då var det redan var för sent.
Murray såg den här kvällen mera ut som en höna än en björn.
Tycker ni att jag är hånfull? Det är inte min mening. Jag tycker att svenskarna på nästan alla plan verkligen överträffade sig själva.
Jörgen Jönson saknades. Det som jag kallats Jörgen Jönsson-faktorn stämmer fortfarande.
Med Jönsson – ett lag i världstoppen.
Utan Jönsson – ett lag som inte håller.
I går höll han dock god klass på läktarn, kunde jag notera. Men det är som bekant varken där eller på pressläktaren som man vinner matcher.
När sen inte lillebror heller var med borde matchen – åtminstone på pappret varit förlorad innan den ens startat.
Det var den inte och det tycker jag gjorde att det här laget var precis de hjältar vi efterlyste.
Jag skrev i går att jag trodde att det skulle vara de anonyma spelarna som Hörnqvist, Nilsson och Ledin som skulle kliva fram. Det tyckte jag att de delvis gjorde. Särskilt Hörnqvist har på slutet visat en kvalitet som jag inte trodde att han bar på. Nashville är glada, vad jag hört, och det ska de vara. Hörnqvist kan bli en sniper och hockeyarbetare i världsklass.
Om han står ut med musiken.
Strålman var bäst i Sverige
Men alla de anonyma var bra. Min favorit i går var Johan Andersson från Timrå och Ljungby som spelade stor hockey och Magnus Johansson från Linköping som visade vilken klasspelare han är.
Bäst i Sverige var, på ett sätt, Anton Strålman som gjorde två mål även om han stundtals blev lurad ganska kraftigt.
Strålman brukar jämföras med Nicklas Lidström. Helt rätt. Skillnaden är väl möjligen att Lidström slutade göra de där misstagen när han var i Strålmans ålder i början på 90-talet.
Per Ledin gjorde ännu en bra match. Jag undrar om han inte har tagit sista chansen till ett NHL-äventyr här i VM.
Bronsmatch i dag mot Finland.
Tråkigt? Inte alls. På något sätt känns det som om det är exakt rätt nivå för de här lagen 2008. En guldmatch hade känts lite tillgjort, om vi ska vara ärliga.
Kanada–Ryssland, däremot, känns fullständigt magiskt. Första finalmatchen mellan hockeyvärldens största sen 1981.
Det är värt en hel del, folks.
FOTNOT: Chicken Swedes – fega svenskar – var ett vanligt talesätt i NHL om svenska spelare på 70-talet men lever fortfarande kvar i folks medvetande i Nordamerika.