Ögonblick av stor glädje
Det fanns många vackra bilder från derbyt i Milano
Det fanns många vackra bilder från derbyt i Milano.
Men ingen vackrare än den på Ronaldinho.
Bilden av ren, oförfalskad glädje.
Bilden av den som varit långt nere och vänt.
Rött. Flammande, lågande rött. Det blev detta derby, på alla sätt. Ett rödsvart mål. Rödsvart dominans. Rödsvart seger. Två röda kort. Och efteråt, då Milano-kvällen övergick i natt, slog tiotusentals rödglödgade hjärtan, enade i en gemensam segerpuls.
Milan vaknar i dag med segerns sötma på läpparna, som vinnare av slaget om Milano. Inter vaknar med förlustens bittra smak på tungorna. Milans spelare, ledare och fans kommer att älska att läsa dagens tidningar. Inters kommer att undvika det.
För de rödsvarta blev denna seger extra ljuv då man slog ur underläge, mot de senaste årens regerande mästare, mot det lag som tagit över på tronen som Milanos härskare. Den tron som så länge tycktes ständigt abonnerad av Milan.
”Det är ett ögonblick av stor glädje”, sa Ronaldinho efteråt och jag hade inte blivit förvånad om han brustit ut i den gamla italienska slagdängan ”Felicità” (lycka).
”Jag vill inte bli avstängd”
Man behövde inte vara milanista för att glädjas med honom, bara medmänniska. Alla som minns Ronaldinho när han var som allra bäst minns också den genuina glädje han alltid utstrålade. En så skön omväxling mot de blasé miner som spelare av hans kaliber stundtals visar upp.
Nu har Ronaldinho, vinnare av Guldbollen 2005 och ett tag världens odiskutabelt bäste, fått uppleva motgångens svärta. Han har blivit ifrågasatt och sa själv, inför derbyt, att han inte visste om han skulle få spela.
I går kväll fick vi så se honom från start i den brasilianska guldkantade trekanten: Ronaldinho, Pato, Kakà. En trio som mer än samba framför allt bjöd på den beslutsamhet och disciplin som genomsyrade hela Milan, hela matchen. Efter den säsongsinledande månadens kritik kan Carlo Ancelotti i dag gå på Milanos gator som en stolt man, ta sin espresso till ljudet av applåder från de rödsvarta skarorna. Hans taktik med ett tålmodigt, klokt Milan som lät Inter stressa och tappa humöret höll hela vägen.
Hade sen Inter gjort mål hyfsat tidigt, om inte Abbiati hunnit före Zlatan i svenskens fina läge (Adrianos miss på slutet var dock värre), hade Milan troligen inte kunnat behålla tålamodet på det sättet. Men nu missade Inter sina chanser medan Ronaldinhos mål i stället gav arbetsro.
”Jag vill inte bli avstängd så jag säger inget om domaren”.
Så sa José Mourinho efter sin första serie A-förlust. Den Specielle hatar lika mycket som Zlatan Ibrahimovic att förlora.
Milan står stadigt igen
Visst kan man också diskutera den misstänkta offsiden på Kakà vid inlägget till Milans mål. Nog kan man tjafsa i oändlighet om utvisningarna på Burdisso och Materazzi och det lär så göras. Allt ur olika vinklar beroende på om målet och de röda korten ses genom rödsvarta eller svartblå glasögon.
Man kan älska eller hata Materazzi men det är sådan här han är, på gott och ont, spelaren som till och med kan lyckas bli utvisad på bänken. Hur som helst hade det varit intressant att vara en fluga på väggen i Inters omklädningsrum i går kväll.
Den första ljuva förälskelsetiden är över för Mourinho. De italienska kolumnisterna har mycket gift att doppa sina pennor i och det kommer att bli en sevärd, läsvärd tid. Att säga något utifrån tabellen, där Lazio just nu är i topp, är egentligen än så länge rätt ointressant, det är för tidigt.
Det verkar i alla fall som om Milan efter sjuttiosju svåra år börjat stå stadigt igen samtidigt som Inters spelare kan se fram emot en säsong där kraven bara heter guld och där alla lag njuter av att flåsa dem i nackarna och nafsa dem i bakhasorna i scudetto-jakten.
Om Ronaldinho verkligen är på väg tillbaka mot sitt bästa jag, om hans leende kommer att fortsätta att lysa över de rödsvarta, då lär Milan springa först i jaktdrevet.