Landslagsstjärnan som aldrig får vinna SM-guld
Holm: Jag lider med Andreas Westh
Publicerad 2017-03-25
Jag gläds med Edsbyn, men jag lider mer med Andreas Westh.
Det här skulle ju bli hans final.
Nu kommer Bollnäs lagkapten bli ihågkommen som den bäste svenske bandyspelaren som aldrig fick vinna SM-guld.
Det är två timmar kvar till SM-finalen. Damernas titelmatch är precis avgjord och jag står i den mixade zonen och väntar på Kareby-hjältinnan Camilla Andersson när en bekant strosar förbi på andra sidan av det mobila staket som skiljer reportrar och spelare.
Han fyller 40 år i maj och med ålderns rätt har hans skäggstubb börjat gråna. Texten ”Bollnäs” lyser i vitt på hans svarta pikétröja. Han håller, som så ofta, en kaffemugg i högerhanden och bär på förhoppningar så stora att de knappt ryms i Tele2 Arena.
– Här är läget? undrar han.
– Bra, men det där är min fråga till dig. Hur är det egentligen?
– Nervöst som fan, men det ska det väl vara.
Talar till fansen
När jag ser honom nästa gång är det på isen. Fansen har färgat läktarna i rött och orange. Det är dags för årets SM-final. Edsbyn mot Bollnäs, Bollnäs mot Edsbyn.
Andreas Westh ska spela sin fjärde och sannolikt sista SM-final och han är förmodligen medveten om det. Den 39-årige tvåbarnspappan har blivit världsmästare fem gånger och kommer att gå till historien som en av de bästa försvarsspelare svensk bandy någonsin har fått fram. Han gjorde landslagsdebut i december 1999, i en dubbellandskamp mot Finland, och har varit blågul sedan dess.
Det som skiljer Westh från företrädare som Joe Lönngren, Stefan Karlsson och Marcus Bergwall är att han aldrig har blivit svensk mästare. 2005 förlorade han finalen med Sandviken, där han spelade 2003–2006. Sedan återvände han till Bollnäs, som åkte på två finalsmällar 2010 och 2011.
Jagat guld sedan 1956
Ska Bollnäs vinna SM-guld för första gången sedan 1956 är det här och nu. Westh och de andra topparna börjar komma till åren och sannolikheten att tre guldfavoriter floppar under samma säsong ytterligare en gång är så liten att den inte finns.
Bollnäs har värvat tungt för att ta sig till en ny final, men lagets och klubbens hjärta har brandgult blod i ådrorna. Sedan Andreas Westh började spela bandy har han åkt mellan hemmet i Västansjö, som är så litet att du måste köra fel för att hitta dit, och Sävstaås IP så många gånger att sträckan borde uppkallas efter honom.
I mina ögon är Andreas Westh en symbol för Bollnäs, lika stark som klubbmärket. Som smålänning sympatiserar jag varken med Edsbyn eller Bollnäs men inför och under titelmatchen kände jag oerhört mycket för en av spelarna.
Go Westh.
”Ska ta hem det här”
Jag ryste när hans namn lästes upp under lagpresentationen och jag njöt när han före avslag greppade mikrofonen och talade direkt till Bollnäs-supportrarna.
– Vi ska ta hem det här och fira stort med hela Bollnäs. Vi kör vi!
Några minuter senare gav Tuomas Määttä Edsbyn ledningen. Finländaren är 20, tre år äldre än Andreas Wesths äldste son Oskar. Det var inte den starten han och Bollnäs önskade sig, men Giffarna jobbade sig in i matchen mer och mer, tog över spelet och skapade hörna efter hörna.
Den femte i ordningen såg ut att bli helt misslyckad, men Andreas Westh vräkte sig fram, fick till ett slagskott och såg bollen studsa mot ett motståndarben.
Den letade sig fram till backen Jens Wiik, 24-åringen som inte kan göra mål. Placerad fem-sex meter utanför straffområdeslinjen fick han ingen kontroll på bollen, så han var tvungen att vända sig om och drog till med ett knackskott som sökte sig mellan benskydden på Anders Svensson. Wiik förstod ingenting men när han tittade upp mot skärmarna på Tele2 Arena såg han att ställningen var 1–1.
Sent avgörande
Bollnäs tog över spelet mer och mer och när Martin Frid, med tio minuter kvar att spela, drog på sig ett matchstraff för att ha dragit ner en frispelad Patrik Nilsson talade allt för Bollnäs.
I ungefär 30 sekunder.
Tuomas Määttä åkte upp med bollen i det följande anfallet och passade Daniel Liw, som föll på en klubba tillhörande, just det, Andreas Westh.
Ulrik Bergman, domaren, blåste straff och Mattias Hammarström slog den i mål. En minut senare avgjorde Tuomas Määttä finalen efter matchens soloprestation.
Idrotten blir inte vackrare än så här, och den blir heller inte grymmare.
Andreas Westh, om någon, kan berätta mer om det.