Anrell: Helena och ACOZ hetare än Anja, Tre Kronor och Kalla – ihop
Världens bästa landslag gör det igen och igen och igen.
Tre dubbelsegrar på fem försök – det finns inte en duo i hela universum som är i närheten av det.
Och fjärde dubbelsegern tog de i går kväll när de tackade nej till Idrottsgalan i SVT.
Helena Jonsson och Anna Carin Olofsson-Zidek heter de två kvinnorna som håller på att skriva om svensk idrotts karta.
Plötsligt är de hetare än Tre Kronor, Charlotte Kalla och Anja Pärson – ihop.
Nu vet vi att de är vårt största medaljhopp i OS med en realistisk chans att vinna tre guld, herrarnas dåliga utveckling gör ju att mixedlaget i år knappast har några större chanser att upprepa segern från Antholz 2007 eller silvret från 2009 i Pyeongchang.
Trots ACOZ.
Trots Helena.
Helena Jonsson har fyra mästerskapsmedaljer. Guld i just mixedstafett i Ant-holz 2007, guld i 10 kilometer jaktstart, silver i mixedstafett och brons i masstarten
i Pyeongchang 2009.
Ett fascinerande hårt tonläge
Jag vill inte påstå att hon är rutinerad än, trots sina 25 år, hon har inget OS. Under 2006 när de andra satsade på Turin satsade hon i en helt annan division och lyckades till slut ta en 16:e-plats i en världscupstävling.
Det var inte mycket att skryta om.
Sen kom Wolfgang Pichler.
Sen kom mannen som skapade Magdalena Forsberg och som sen skapade den kvinna som i dag heter Anna Carin Olofsson-Zidek och som tog ett guld och ett silver i Turin-OS 2006.
Och nu Helena Jonsson.
Pichler är stenhård. Det vet alla som följt honom. Jag såg honom redan i Salt Lake City och Nagano när han coachade Magdalena Forsberg och jag såg honom aldrig dalta med henne, trots att alla andra pjoskade med henne fram till att hon ville sluta med skidåkningen 1995.
Jag såg honom med Anna Carin Olofsson-Zidek i Turin och det var ett fascinerande hårt tonläge och jag tänkte att det kanske är sånt som måste till för att skapa vinnare i den här sporten där man slåss mot tyskor och ryskor och norskor, alla med mycket hängivna och hårda ledare.
Jag menar, jag såg också ledarna bakom stjärnor som Kati Wilhelm och det var inget daltande som låg bakom hennes sex OS-medaljer.
Pichler var dock den hårdaste av dem alla, det kunde jag ana i mitt tillfälliga besök i skidskyttevärlden.
Och jag gillade verkligen att man i går kunde höra Anna Carin Olofsson-Zidek sucka och se fram emot en mycket, mycket hård träningsdos under jul... hmm... ledigheten hemma i Sverige. Det lät snarare som lika mycket ledighet som ett normalt sovjetiskt arbetsläger.
Pichler borde få en staty
Och i går kväll kom det senaste beskedet: Ingen Idrottsgala i SVT och Globen den 18 januari.
Trots att alla vet att folk betalat 3 495 kronor exklusive moms för att få sitta och äta och titta på såna som ACOZ och Helena inne i arenan och trots att 2,5 miljoner svenskar kommer att titta i tv för att få chansen att hylla särskilt Helena för framgångarna i våras.
Men nein. Ingen Helena eller ACOZ – eller Pichler.
Eller som jag antar att Pichler sa:
–Inget jävla flamsande och tramsande
i tv innan ni har vunnit nåt i OS. Sen kan ni fira hur mycket ni vill... eller ja, i alla fall när era världscupssegrar i totalen är klara nästa år... då kan ni fira.
Jag gillar det.
Det är så bra.
Pichler borde få en staty utanför Stadion, riksidrottsmuseet eller på skyttestadion i Åre eller var ni vill. Han borde få en strumpebandsordern av kungen eller en puss av kronprinsessan på Idrottsgalan och en professur i coachning på GIH för maken till ledarskap i skyttevärnet vete fan om vi sett i det här landet på den här sidan om Narva.