Anrell: Italienare lovar oss medaljer
Känner ni den lätta kittlingen av OS-feber?
Om inte försökte Sveriges olympiska kommitté väcka den till liv en smula i går genom att ta ut nio idrottare redan nu.
Och man säger att det blir sex svenska medaljer. Hur man vet det? En italienare har sagt det.
Det är bara 282 dagar kvar till festen i London.
Lisa Nordén, Sarah Sjöström, Therese Alshammar, Lassi Karonen, Frida Svensson, Anders Gustafsson, Marcus Oscarsson, Henrik Nilsson och Jimmy Lidberg togs ut redan i går.
De är våra mest givna idrottare i OS.
Alla nio har väl något slags medaljchans.
Det man slås av är att det inte finns en enda friidrottare längre som är given i OS. Är det inte depressioner så är det brustna hälsenor eller illusioner. Susanna Kallur får inte ens SOK-pengar längre. Klüft tar nog en plats framåt sommaren. Christian Olsson? Kanske.
Damfotbollslandslaget kommer att tas ut senare – de är redan kvalificerade och en eller annan dambrottare lär också vara givna.
Men så särskilt många medaljkandidater finns det inte.
Många allvarliga miner
OS-basen Stefan Lindeberg fick frågan hur man visste att sex medaljer var en lagom målsättning.
– En italienare har räknat ut det. Han är statistiker. Jobbar i deras olympiska kommittén.
Då så. Då är det inte mycket att tjafsa om.
Idrottarna som var på presskonferensen i går såg en smula högtidliga ut. Som om de fick en försmak på allvaret i London.
Det var lite som en skolstart.
En skolstart med många allvarliga miner. Ingen log.
Allra minst log Jimmy Lidberg. Det var så uppenbart att han bestämt sig för att inte flina självsäkert i förskott utan istället se ytterst målmedvetet fokuserad ut.
Han lyckades.
Han såg grymt imponerande ut.
Jag blev tvungen att gå fram och fråga:
– Men du, om du vinner OS-guld, kommer du att le då?
– Ja, då kommer jag att skratta, svarade han och log ett fullständigt fantastiskt leende. Det var som om han rent visuellt och mentalt redan kunde greppa en OS-medalj. Jag kände att jag trodde på honom.
– Det är bättre att le efter ett guld än att flina före och sen missa, sa Lidberg. Han sa att reglerna i brottningen är bättre nu, matcherna är längre, det ger bättre utslag, det gynnar honom.
Han har förlorat två VM-finaler, men han är med där uppe i världstoppen och i OS ska han ta det där guldet. Om det nu inte blir
politik förstås, som för Ara Abrahamian i Peking.
Vad händer med hans comeback förresten, frågade jag.
– Vi är ju i samma klubb, men jag vet inte riktigt. Jag vet att han är sugen, men han måste ju träna. Han kanske är på nåt hemligt läger nånstans...
Låter likt Abrahamian, tänkte jag och gick till Sarah Sjöström i stället.
”Minns knappt något”
Hur många guld kan du ta? frågade jag.
– Jag kan ta medalj i alla grenar jag ställer upp i. Kanske fyra, kanske fem.
Och hur många ska du ta för att vara nöjd?
– Några medaljer.
Det är bra. Sarah var med redan i 2008 – men floppade där.
Vad lärde du dig av Peking, frågade jag.
– Jag minns knappt något. Jag tror jag har förträngt det, svarade hon.
Jag tror det är smart. OS är tillräckligt stort för att man inte ska belasta med gamla händelser. I Peking var hon 14 år. Nästa
sommar är hon vuxen.
Hur mycket tränar du?
– 50 000 meter i veckan.
Är inte det tråkigt?
– Jo, ibland vill man bara sjunka ner på botten och stanna där.
Jag fingrade demonstrativt på mitt nytagna simborgarmärke och frågade stramt:
Har du tagit simborgarmärket i år, Sarah?
– Nej, jag har inte hunnit...
Hmm. Men hon har ju onekligen simmat 200 meter så jag ska nog köpa ett åt henne och ge henne det någon morgon klockan åtta när hon tränar i Eriksdalshallen. Det har hon förtjänat.
Märket är ju ovanligt snyggt i år. Blått och silver.
Däremot ingen guldfärg. Simförbundet kanske sparar det till nästa år.