Azzurri visade upp ett ovanligt ödmjukt drag – offervilja
Italiens svettiga 1–1 mot Paraguay i VM-debuten leder till ironiska, elaka och kritiska reaktioner på hemmaplan. Men här och där smyger sig en helt ny, kärleksfull känsla in för dessa alldagliga ”azzurri”.
Att spela i landslaget är en ära. Samtidigt är det att hängas ut till gamarna, i alla länder. All kärlek och allt hat dras till landslaget som blixten till en åskledare. De representerar ju landet, en hel nations heder.
Det problemet har nu inte vi svenskar i detta VM, men italienarna desto mer. De är regerande världsmästare, men dagens uppsättning kallas med rätta i pressen för ”azzurro pallido”, blekblåa.
Till yttermera visso finns det ingenting som italienare tycker är mer pinsamt än att göra ”brutta figura”, dåligt intryck. Italien är en stor fotbollsnation. Om ”gli azzurri” gör bort sig, är den allmänna uppfattningen att de drar med sig hela landet i skammen.
Inte divor som bröstar upp sig
Detta får inte ske och det är landslaget mer än medvetet om. Kanske mer än vanligt, eftersom flera av 2010 års ”azzurri” verkar som om de inte ens själva förstår vad de har i Sydafrika att göra. Den offervilja som laget visade på planen i Kapstaden i måndags kväll hade ett ovanligt ödmjukt drag, som både proffstyckare och vanliga dödliga noterade. Det var något näst intill rörande över spelarnas otroliga engagemang, med tanke på hur lite resultat det gav.
Här var det inte divorna som var ute och bröstade sig. Snarare en grupp spelare som vet sina begränsningar, men som försöker kompensera för dem genom att ge varje uns av sig själva, fysiskt och psykiskt. I många avseenden kom de längre än någon hade väntat sig i sin första match. ”Ja, detta är ett lag man kan älska”, är rubriken på La Gazzettas VM-krönika på förstasidan. ”Pepes sprintar, Cannavaros pojkaktiga engagemang, De Rossis vrede och Montolivos försök. Känslan finns där och överbryggar de uppenbara tekniska svagheterna”.
”De Rossi räddar Italien”, skriver La Stampa. I Rom var vi förstås åtskilliga hundratusen som förstod från början att det var så det skulle bli. Han är den yngste av de äldre, betydligt mognare både som spelare och människa jämfört med 2006 och en av de få i laget som håller världsklass. I eftersnacket tog han på sig skulden för Paraguays nickmål. Det där var min kille, sade De Rossi. Det var jag som skulle ha hållit koll på honom.
De Rossi är följaktligen detta VM:s första italienska hjälte på hemmaplan. Riccardo Montolivo hör till dem som får Italiens fotbollstyckare att känna ömhet så här dagen efter. Han gjorde verkligen allt han kunde och fortsätter det så här kan det bli riktigt bra på det italienska mittfältet, även utan Andrea Pirlo.
Det som oroar inför de kommande matcherna är Gigi Buffons ryggproblem och Italiens erbarmliga anfall. Den arme Federico Marchetti såg livrädd ut när han tog plats i målet i andra halvlek. Lyckligtvis kom bollen så gott som aldrig hans väg.
Gilardino har svaga matchnerver
”Frånvarande: Målskotten”, är rubben på La Repubblica. Alberto Gilardino har svaga matchnerver i internationella sammanhang och blir lätt gnällig och uppgiven. Han klarar absolut inte att spela ensam framför mål i ett VM. Att han inte får några bollar gör naturligtvis inte saken bättre. Vincenzo Iaquinta och Antonio Di Natale skrämde inte hellre direkt slag på motståndarna. De enda som sköt på mål i måndags var mittfältarna.
De elakaste italienska fotbollsskribenterna jämför ”gli azzurri” med en skolklass, där så gott som samtliga har medelmåttiga betyg, men är snälla, väluppfostrade och lydiga. Ingen kan säga att de inte har gjort sitt bästa och därmed är magister Lippi nöjd. Problemet är att de saknar verklig talang. Bättre än så här kan de inte prestera.