Han är så ung – och så totalt respektlös
April, april.
Sebastian Rajalakso lurar motståndarna vart han vill.
Och tar Djurgården till serieledning.
Ett aprilväder som blev till ett snöoväder. En grön plan som blev vit. En match där spelet kunde ha frusit fast och slaskat bort men som blev så bra. Så förvånansvärt bra. Hittills har jag hunnit avverka fyra allsvenska matcher på en dryg vecka och den i går kväll är den bästa hittills.
Även när snön yrde så att till och med den av isländsk kyla härdade Siggi Jónsson hukade i båset ville både Gefle och Djurgården försöka spela fotboll, med betoning på spela. Lagen kunde ha tjongat snöboll, men fortsatte att rulla boll och spela hyfsat organiserat och disciplinerat. Djurgården vann på att man därutöver även spelade mer varierat.
Lägg därtill att bortalaget hade inte bara en, utan flera matchvinnare.
Vi börjar med Sebastian Rajalakso, helt enkelt för att jag inte kan låta bli. 19 år ung, ny i allsvenskan och ändå så totalt respektlös. Man kan vända på den steken, säga att Rajalakso inte darrar och tvekar just för att han är så ung och grön. Men han spelar också så smart, så allt annat än naivt. Tre på mål på tre matcher.
Det matchas blott av – just det – Gefles Johan Oremo (mål i de två senaste).
Oremo – fjolårets Rajalakso
Oremo var förra säsongens Rajalakso och han behövde inte lång tid i går för att påminna alla om det. När Djurgården inte lyckades få bort bollen på Hasse Berggrens inlägg var Oremo där och stal ett mål i bästa Inzaghi-stil. Hans mål gav Gefle 1–0 och det välförtjänt. Per Olssons lag inledde bäst/höll i dirigentpinnen från start (välj själv den klyscha du föredrar).
Oremo och Hasse Berggren verkar ha samma ordlösa kontakt som ett gammalt par med guldbröllop-status.
I takt med att snöfallet blev allt mer kompakt lyckades ändå Djurgården få Gefle att öppna sig mer och mer. Komac fick mer boll och kunde styra spelet allt bättre. Gefle drogs isär och Djurgården kunde börja spela sitt spel. Rajalaksos kvitteringsmål kom också följdriktigt och när Jones Kusi Asare satte 2–1 kändes det som en bekräftelse på att annars så hemma-svårslagna Gefle har problem med just Djurgården.
2–2 hängde i luften
I andra delen av andra halvlek började Gefle ändå åter pressa och stressa Djurgården som valt att sjunka långt ner, försvara sin ledning och mest komma upp på kontringar. 2–2 hängde i den snöfyllda luften men där hängde och slängde sig också Oskar Wahlström i Djurgårdens mål. Tillsammans med Rajalakso, den urstarke Jones samt Mikael Dahlberg blev Wahlström kvällens blårandige hjälte.
”Det var kul att få spela”, var Wahlströms enda, kolugna kommentar efteråt.
Att Djurgården lyckades vinna trots att både Pa Dembo Touray och Mattias Jonson tvingats utgå, och trots att Martin Andersson saknades, är ett styrkebesked i sig.
Fortfarande kan mycket bli bättre men, som jag skrev inför den allsvenska premiären, Djurgården har en vinnarmentalitet som räcker långt även när spelet kommer till korta.
”Vi är svårslagna”, som en belåten Siggi Jónson konstaterade.
Per Olsson, han var förståeligt nog mindre belåten och jag ger honom inte helt fel när han tyckte att ”vi kunde ha fått oavgjort”. Hade det inte varit för Wahlströms benparad på Oremos nick i slutskedet lär det också ha slutat så.
Oremo, han visade att han inte gjorde fel som vågade tacka nej till Djurgårdens frieri. Även om storklubben hittade Rajalakso istället så kommer Oremo att bli uppvaktad igen av nya friare, var så säker.
Spelare som han och Rajalakso hamnar aldrig på glasberget. Bara på glashala planer.