Torres ägde igen – men Chelsea är det bästa jag sett
LONDON. Rakt på sak:
Den första halvlek som Chelsea presterade mot Aston Villa (2–0) i går var en av de bästa jag nånsin sett ett lag göra i Premier League.
Absolut perfektion – taktiskt, tekniskt, tempomässigt.
Har vi ett osänkbart skepp här?
Svar direkt:
Det är klart att vi inte har. Det finns inga osänkbara skepp. Det har vi vetat sen 1912.
Det var året då en japan försvann spårlöst under maratonloppet i OS i Stockholm, men det var framför allt året då Titanic gick på ett isberg och sjönk. Det var ingen som trodde det var möjligt.
Vet inte hur många som trodde att Tottenham Hotspur skulle tappa 19 av 21 poäng på sina första sju matcher i höst. Men det är i alla fall lagets sämsta start i ligaspelet sen...ja, faktiskt, 1912.
Det som började som en skakning på nedre däck med försäljningen av Robbie Keane till Liverpool och den struliga Berbatov-affären har utvecklats till en katastrofsituation. Alle man i livbåtarna. Kvinnor och barn och Luka Modric först.
Frågan nu: Bör kaptenen på skutan, Juande Ramos, stanna kvar ombord och göra en sista honnör innan han uppslukas av vågorna? Eller ska han ro iväg i mörkret som en loser?
0–1 mot nykomlingen Hull på White Hart Lane är obegripligt. Nånting omvälvande måste ske i Spurs under landslagsuppehållet för att väcka hela klubben. En intressant vecka väntar.
Det trista med att alla pratar om Tottenhams elände är att Hull Citys strålande prestation kommer lite i skymundan. Att åka till norra London två helger i rad med en trupp som sammanlagt kostar mindre än Dimitar Berbatov och spöa både Arsenal och Tottenham är bragdartat. Jag nyper mig i de feta bilringarna och inser att ett lämpligt lag att börja småhålla på nu är Hull.
Chelsea verkar osänkbart
Brassen Geovannis vrålskruvade frispark i krysset – så exakt i klykan som det bara går – bar Zico-stämpel från slutet av 1970-talet. Otroligt läckert tillslag på bollen.
Phil Browns Tigers är nu trea i tabellen efter sju omgångar och laget seglar i härlig medvind. Men som sagt: inget skepp är osänkbart, inte ens briggen Blue Bird av Hull som enligt Evert Taube sjönk vid Hållö fyr utanför Smögen på julafton 1872.
Även Chelsea kommer alltså att råka ut för nån form av sjönöd innan säsongen är slut. Det förefaller otänkbart som laget spelar just nu, men naturlagarna är sådana.
De blå är obesegrade i 86 ligamatcher på Stamford Bridge. Fartyget verkar osänkbart. Nån gång, kanske rätt snart, kommer det emellertid ett isberg i natten.
Rätt många trodde att Aston Villa skulle vara detta isberg. Men inte denna dag. Kära nån, vilken fotboll Chelsea bjöd på före paus!
Många, däribland jag, har ofta tyckt att Roman Abramovichs miljarder har överspenderats på en nästan onödigt bred trupp och storstjärnor som knappt får spela en minut. Men igår såg vi vad det betyder att ha bra back up.
Ingen Drogba, ingen Deco, ingen Carvalho, ingen Essien. Ändå såg Chelsea fullständigt perfekt balanserat ut. Inte en svag punkt nånstans. Alla visste exakt vad de skulle göra på planen. Bollen gick häpnadsväckande snabbt mellan spelarna under en första halvlek som bara handlade om ATTACK. Inga tekniska misstag. Inga missade bollmottagningar. Inte en missad markering när Villa hade bollen. Högsta kvalitet på allting. Chelseas spel höll svårighetsgrad 10, men spelarna klarade det.
En märklig hyllning
Luis Felipe Scolari börjar alltmer se ut som en kung i det här landet. Chelsea spelar offensivare, roligare fotboll än på länge – ändå har de bara släppt in tre mål på sju ligamatcher. Att en klippa som Carvalho saknades i går märktes inte. Serben Branislav Ivanovic gjorde ligadebut på hans plats och var hur bra som helst.
Det enda man möjligen kunde anklaga Scolari för var hans märkliga fjäsk för Englands förbundskapten Fabio Capello efter matchen.
– Jag är Capellos störste supporter. The Number One Fan. Jag håller på England nu när han är landets manager, sa Big Phil.
Märkligt.
I mina ögon är Capello, som tog ut David Beckham men utelämnade Michael Owen i VM-kvaltruppen i går, inte värd att knyta skosnörena på Scolari.
3–1 för Johan Elmanders Bolton mot West Ham på Upton Park. Starkt. Det som förvirrar mig är att jag för andra matchen i rad inte kan bestämma mig när det gäller Elmander. Hans jobb i Bolton är svårt, men gör han det tillräckligt bra? Kommer han att bli mer än bara ”okej” i ett lag på undre halvan den här säsongen? Är Boltons hans nivå eller förtjänar han ett bättre lag med annat spelsystem? Hjälp mig, jag vet inte.
Njöt av liret på Stamford Bridge i går, men folk påstår att det var ännu roligare på City of Manchester Stadium. Stor underhållning när Liverpool vände 2–0-underläge till seger med 3–2. Matchen innehöll tydligen allt, till och med ett avgörande mål av Dirk Kuyt i 90:e minuten. Hans första på 27 ligamatcher.
Torres ägde det hela igen. Två mål. Och Rafa Benitez har inte sett så glad ut sen den där mirakelvändningen mot Milan i Istanbul. Han log så brett att skägget satt bak i nacken.
Liverpool vinner nu ligamatcher i situationer där man tidigare tappade poäng. Och det är inte bara tur när man gör viktiga mål i slutsekunderna gång efter gång. Det är vinnarmentalitet.
Den 26 oktober i London...Chelsea mot Liverpool. Ett osänkbart skepp mot ett stenhårt isberg. Håll livbåtarna redo.