Adebayors miss kommer att gräma Arsenal – men returen blir en rysare
LONDON. Man kanske inte måste analysera sönder allting.
Man kanske bara borde luta sig nöjt tillbaka, hälla upp en iskall och säga som Arsène Wenger:
– Det var en fantastisk fotbollsmatch.
I bland känns det som om det räcker med det.
Vissa kvällar, som på Emirates i går, framstår det som löjligt att försöka hitta felpass och tappade markeringar och avgörande misstag (det mesta av det här jobbet går dessvärre ut på det)
eftersom kvalitén på spelarna och spelet är så oerhört hög.
Arsenal–Milan...vilken fotboll.
Jag kanske är för positivt påverkad efter att ha sett matchen live,
i så fall ber jag om ursäkt, men om ni satt framför tv:n därhemma och hittade en massa saker att gnälla på förstår jag inte vilka krav ni ställer.
Okej, det blev 0–0.
Det är alltid roligare med mål.
Men klassen på spelet, tempot, tekniken, bollmottagningarna, precisionen i passningarna, duellerna mellan nykläckta världstjärnor och såna som varit med i evigheter ... det räckte för mig.
Man borde förmånsbeskattas
Får man betalt för att se såna som
Kaka, Fabregas, Pato, Adebayor, Maldini och Flamini samtidigt en sån här Champions League-kväll i London är det snudd på att man borde förmånsbeskattas.
Vän av ordning kommer nu i brutala ordalag att påpeka att jag minsann
inte var lika nöjd efter Liverpools 2–0 mot Inter i tisdags.
Det var jag inte heller.
Det var möjligen sju gånger häftigare att höra draget bland 40 000 på ett kompakt Anfield än den rätt mediokra stämningen bland 60 000 på Emirates, men som match betraktat var gårdagens tillställning klassen bättre.
Milan gjorde inte heller några mål, men i motsats till Inter kändes Kaka och kompani aldrig ofarliga.
Pato – ett ständigt hot
Jag tyckte mycket om att se den 18-åriga virvelvinden Pato, herregud vilken spelare Milan har här. Och det fanns en period i andra halvlek när italienarna just rett ut en hemmastorm då jag trodde att de skulle sno åt sig ett ledningsmål.
Det fanns en list och rutin över agerandet som var ett ständigt hot mot Arsenal.
Ändå var det naturligtvis Gunners som skulle ha vunnit.
Adebayors nick i ribban i slutsekunden (se där, jag hittade ett misstag i alla fall) var jättechansen som kanske kommer att gräma Arsenal långt efter returen i Milano om två veckor. Det hade suttit som en smäck för londongänget att åka dit med 1–0 i ryggen.
Det var mycket Arsenal överhuvud taget. Hleb vann ett par tidiga dueller med Pirlo, Flamini brottade ner Ambrosini i början och Fabregas sökte ständigt Adebayor i en lucka mellan Maldini och Kaladze.
Milan knapp favorit
Efter paus bytte Adebayor till vänstersidan och då matades han med ännu läckrare bollar av en Fabregas som hittat formen igen. Arsenal hade då en lång sekvens där man fullständigt plågade livet ur Milan, och det måste smärta Arsène Wenger att det inte blev målmässig utdelning där.
Returen på San Siro?
Jag vågar inte tippa.
Milan har aldrig förlorat hemma mot ett engelskt lag i Champions League, men det bekymrade inte Arsène Wenger efteråt:
– Vi har slagit Inter på samma arena, så vi är inte rädda.
Rätt många glada arsenalminer i den mixade zonen efteråt, trots Adebayors missade chans. Bland annat var den förlorade sonen Fredrik Ljungberg där, involverad i en diskussion med Flamini.
Jag tror Arsenal känner att de har en bra chans att gå vidare, men Milan måste ändå vara knapp favorit på hemmaplan. Det blir en rysare att se fram emot. Och förmodligen en ny fantastisk fotbollsmatch.