Wennerholm: Måste bryta två förbannelser
Det mesta pekar på att det här är över redan på söndag
GÖTEBORG. Frölunda har Skellefteå i ett järngrepp efter 3-2 hemma i ett rytande och dånande Scandinavium.
Jag vet att Skellefteå aldrig ger upp och ofta kan göra det omöjliga.
Men nu måste de bryta två förbannelser på samma gång.
Vinna en SM-final på hemmaplan på söndag och bli första lag någonsin som vänder 1-3 i matcher.
Det är först till fyra som gäller och Frölunda är inte där än, men på något sätt tycker jag det känns som den här finalen avgjordes den här torsdagskvällen.
Det är en väldig skillnad på 3-1 och 2-2 i matcher.
Frölunda lyckades även vinna på hemmaplan och bröt trenden med nästan ständiga bortasegrar i de två senaste årens SM-finaler.
Det kändes som de 12 044 i Scandinavium hade bestämt sig redan innan. De bar fram sitt lag i den här matchen.
De skapade en sådan ljudkuliss att Frölunda fick vingar.
Mina öron susar fortfarande. Som efter en hårdrockkonsert ungefär.
Lundqvist bättre än någonsin?
Jag vet inte om jag varit med om en mäktigare stämning i Scandinavium, men det har jag förmodligen eftersom jag var här när Frölunda vann SM-guld både 2003 och 2005. Båda gångerna avgjorde de på hemmaplan och båda gångerna var Joel Lundqvist med på isen.
Han spelade tre SM-finaler på sina fem första säsonger som ordinarie i Frölunda, innan han försvann till Dallas i NHL. Han vann två av dem.
Nu är han i sin fjärde final som ärrad veteran och 34 år gammal. Men jag sitter där på läktaren och undrar om han inte är bättre än någonsin.
Det är Joel som kommer lyfta SM-bucklan om Frölunda vinner den här gången och nu flygs den upp till Skellefteå redan på söndag.
Min gissning är att den flyger med Frölunda hem till ett jublande Göteborg.
De har 3-1 i matcher och Skellefteå är nere i brygga.
Västerbottningarna är nu piskade att bryta den svarta raden med fem raka finalförluster hemma i Skellefteå Kraft Arena. Och de behöver inte göra det en gång, utan två.
De behöver vinna tre raka matcher och det har inget lag gjort i en SM-final sedan det blev bäst av sju. Det är ett tungt mentalt ok att bära på under de tre dagar som väntar inför nästa match.
Nej, det mesta pekar på att det här är över redan på söndag.
Frölundas stjärnor levererar
Nu går det inte att ta gift på någonting när Skellefteå är inblandat, men då måste lagets stjärnor kliva fram och leverera.
Skellefteå har gjort ett enda mål i spel fem mot fem i de två senaste finalmatcherna. Trots att lagets power play varit närmast uselt, har två av de tre målen kommit i numerära överlägen.
Det håller inte om det ska bli ett nytt guld.
Däremot levererar Frölundas stjärnor.
Många trodde väl att Ryan Lasch var den typen av spelare som skulle försvinna i ett slutspel, men den lille amerikanen är i topp i slutspelets poängliga precis som han var under grundserien.
Och han var på rätt plats och petade in den viktiga kvitteringen till 1-1 efter 14.59 av andra perioden, vid Erik Hanses högra stolpe.
Sedan kunde Frölunda bara tacka och ta emot, där Andrew Calof petade bort Johan Gustafssons klubba efter 15.43. Frölunda fick ett power play och det hann bara gå 26 sekunder innan Johan Sundström kunde peta in 2-1 vid samma högra stolpe.
Nu kom Skellefteå igen och började den tredje perioden strålande efter att Erik Forssell slagit in kvitteringen till 2-2 med en backhandsvolley i klass med Tuomas Kiiskinens övertidsmål mot Skellefteå i semifinalen.
Men ju längre klockan tickade ju mer vreds matchen över till Frölunda igen.
Elias Fälths matchavgörande 3-2 kändes rättvist, även om Patrik Zackrisson får ta på sig det med sin indianare i egen zon.
Men när ska man göra en indianare om inte mot just Frölunda...
Det enda som egentligen talar för Skellefteå är lagkaptenen Jimmie Ericssons slutspelshistoria.
Den bryter det negativa mönstret.
Jimmie har vunnit tre raka guld, två med Skellefteå 2013 och 2014 och ett med SKA St Petersburg förra året.
Då låg hans lag under med 0-3 i finalen mot CSKA, men vann fyra raka.
Man ska inte underskatta den sortens märkliga mirakel.
Å andra sidan känns Frölunda både lite starkare och hungrigare i den här SM-finalen.
Det är elva år sedan den här staden senast firade ett SM-guld, men jag tror det är dags att boka in Götaplatsen någon av de närmaste dagarna.
Det är så jämnt mellan de här lagen att jag nästan omöjligt kan se Skellefteå vinna tre raka.
Och hela Skellefteå längtar nog efter sin förstemålvakt Markus Svensson.
Utan honom tror jag aldrig att de tar sig ur det guldgrepp som Frölunda har skapat.