Trubbel i OS-byn – läcka hos handbollen

Kristoffer Bergström

RIO DE JANEIRO. I London läckte det från ett tak.

Inte heller i Rio har Sverige klarat sig från brister i sitt boende.

En toalett är trasig och ett rör har sprungit läck för handbollslandslaget i OS-byn.

Sällan har ett område som ingen reporter sett blivit så omskrivet som OS–byn i Rio de Janeiro. Innanför höga murar har ett mindre samhälle byggts upp med mäktiga höghus. I de 10 160 rummen finns totalt 18 000 sängar för att alla världens uttagna atleter ska rymmas.

Ni noterade säkert rubrikerna häromveckan: Australien klagade på ett översvämmat golv och dålig belysning. Svenskar som hade planerat att bo på andra platser uppgavs i internationell media "fly från OS-byn för att det är så stökigt".

Nu har Sportbladet sett staden. Under fyra timmar släpptes vi in och fick vandra fritt bland idrottare och faciliteter.

Ska säljas efter OS

Det första som slår en är tennisbanorna, gungorna, bassängerna och skejtrampen som ingen använder. Du ska vara bra djärv om du värmer upp inför ditt livs tävling med att testa några skejttrick där.

Att hobbyutrymmena ändå finns beror sannolikt på att OS-byn ska säljas som lägenheter efter spelen och bilda ett gated community.

I centrum rinner en flod. Det väser från en balkong där en försenad byggare bökar med något som liknar en vinkelslip. Några storstjärnor syns inte till, men det är roande att utifrån kroppstyp gissa vad de passerande vigt sina liv åt. En litauer med överjävligt breda axlar, en 2,10 lång kuban, fyra italienska tjejer med lår som tunnor.

Borta vid tandläkaren står handbollsspelarna Jamina Roberts och Louise Sand. De tar en klunk läsk – som är gratis – och väntar på sin tur. Borta vid fotbollsspelarnas separata hus, de bor 200 meter från övriga svenskar, promenerar förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson med varsin gratiskaffe.

Ofrivilliga labyrinter

Vi ser ett överdimensionerat gym, sjukstugan, frisörer, sminköser, en enklare utomhusrestaurang och en byggnad som hade kunnat inrymma ett köpcenter men som är de aktivas ordinarie restaurang. Därinne står vita bord och fällstolar i aldrigslutande rader och i tråg ligger oändliga alternativ av maträtter.

Men hur var det med det omskrivna kaoset?

Ja, inte är det någon hotellstandard därinne. Marken är på sina platser fläckig, som att tonåringarna till några jättar har spottat ut enorma tuggummin (men det är troligen spilld cement eller färg). Rummen är små och spartanska, allutrymmena lite knepigt planerade med väggar som skjuter ut och bildar till synes ofrivilligt labyrintiska gångar.

Vi byter några ord med judolandslaget som trivs vid pingisbordet på verandan. Springer på SOK:s verksamhetschef Peter Reinebo som tycker att allt har blivit kanon i svenskhuset. Provsitter sofforna som är riktade mot en tv där det är tänkt att lediga idrottare ska följa sina landsmäns kamp ute på arenorna.

"Lite småskavanker"

På en gångväg kommer ekonomichefen Mikael Gunnarzon spatserande. Han har varit här först av alla svenskar och konstaterar att det verkliga testet inte varit än.

– Nu har vi full belastning. Vi får se vad som kommer fram nu, säger han.

Han understryker, precis som andra SOK-veteraner vi pratar med, att standarden i mångt och mycket är att jämföra med tidigare olympiska spel. Fast det betyder inte att Sverige är förskonat från byggmissar.

– Det är lite småskavanker, någon läcka hos handbollen, någon toa där spolningen inte funkar. I London hade vi en läcka i ett tak och vårt hur här är ungefär som det var då, säger Gunnarzon och lägger till:

– Och infrastrukturen är inte lika bra här som i väst.