”Ska tillbaka – bättre än någonsin”

Therese Alshammar, 36, blev mamma i fjol – nu börjar jakten på det efterlängtade OS-guldet

Efter uppehållet på drygt ett och ett halvt år är ­Therese Alshammar, 36, tillbaka.

I en lång intervju med Sportbladet berättar hon om livet som mamma, om att tänja gränser – och om ­vägen till ett så efterlängtat OS-guld.

– Man är inte slut förrän man verkligen ger upp. Till Rio hoppas jag att jag är redo, säger Alshammar.

Det är tisdag förmiddag och bassängen i Eriksdalsbadet kryllar av svenska landslagssimmare.

Den allra främsta har roffat åt sig en av mitten­banorna.

36-åriga Therese Alshammar tog sin första mästerskapsmedalj 1997 och karriären har varit lika framgångsrik som den varit lång. Hon har tagit fler internationella mästerskapsmedaljer än någon annan i Europa, hon har vunnit den totala världscupen och belönats med ­både Bragdguldet och Jerringpriset.

Men den största drömmen är ännu inte uppfylld.

I Peking krossades den av en trasig baddräkt, i London av ett diskbråck.

I Rio ska det bli revansch. Resan dit började i januari.

– Det är fantastiskt kul att kunna träna igen och att få närma mig mina första tävlingar känns lyxigt, säger ­Therese Alshammar.

Efter en dryg timme i vattnet är hon uppe på land.

– I dag kändes det okej, jag har både haft bättre och sämre dagar, förklarar hon.

För nästan exakt ett år sedan föddes sonen Fred och vid årsskiftet drog nysatsningen i gång på riktigt.

– Vi har byggt upp det därifrån och de senaste ­månaderna tycker jag att det gått bättre och bättre, för vi började på en så extremt låg nivå. Sedan har vi både medvetet och taktiskt sparat några steg för att jobba framåt.

Sin senaste tävling gjorde Therese Alshammar ­hösten 2012. Att formen är osäker inför comebacken i Monaco nästa helg är därför fullt förståeligt.

– Vissa träningsdagar har jag varit jättebra, på ­samma nivå som mitt bästa tidigare. Sedan har jag dagar som varit extremt dåliga, mycket sämre än mina sämsta ­tidigare.

Simningen kommer i andra hand

Therese Alshammar siktar på att ta sig tillbaka till världstoppen, men är samtidigt medveten om att hon har en bra bit att vandra – och simma – för att det ska bli verklighet.

Sedan hon och sambon tillika tränaren Johan Wallberg fick Fred har livet förändrats helt, även om rutinerna är ganska ­lika dem som fanns innan de blev tre i familjen.

– Allt är ganska fullbokat, men det har fungerat jättebra hela tiden. Simningen är prio två helt plötsligt, men det är nyttigt det med. Jag tror att det är förhållandevis lätt för oss för att vi är två som kan lösa av varandra väldigt smidigt, ­säger Johan Wallberg.

När Therese tränar är det han som har hand om Fred. Sonen har Johan i en sele på magen – samtidigt som han noggrant följer vad som händer i bassängen.

– Jag är väldigt lyckligt ­lottad som jobbar ihop med min partner och att Fred ­gillar att vara i simhallen. ­Hade inte det varit praktiskt möjligt hade jag inte ­klarat av att göra det här. Att det fungerar praktiskt är min största behållning, säger ­Therese.

Hur är Fred, då?

– Han är fantastisk, fast nu är jag ju lite partisk. Vi har väldigt tur att det tajmar, jag tränar på förmiddagen och då brukar han sova och när jag tränar igen på efter­middagen sover han igen.

Johan fyller i:

– Vi försöker göra tillvaron rolig här med leksaker och i bland får han bada. Och gymmet älskar han, där får han kasta både bollar och småvikter.

”Roligaste och svåraste jag varit med om”

Att Fred också trivs i simhallen är tydligt. När tupp­luren är över får han följa med Johan ner i bassängen.

Therese berättar att året hon har bakom sig inte går att jämföra med något annat hon upplevt.

– Det har varit både det roligaste och det svåraste jag har varit med om. Det har varit otroligt positivt ­utmanande och jag har tänjt alla gränser jag trodde var möjligt, ­samtidigt som det ger tillbaka så mycket. Varenda dag är som ett litet äventyr.

Hur var den första tiden som förälder?

– Den var omväldigande och svår att förbereda sig på, men det är sådant som man kan relatera till om man själv fått barn. Det är en väldigt personlig och unik upplevelse som är olik för alla. Det går inte att förbereda sig på den i förväg.

Var det något speciellt du reagerade på?

– Tiden var nog det mest förvånande, att all tid ­försvinner. Speciellt när man idrottar.

Har du förändrats som människa sedan du fick barn?

– Det får du fråga andra om, men det är klart att man förändras. Inombords växer man enormt, man får ett helt annat perspektiv när man har en annan människa att ta hand. Men som person har jag nog inte förändrats så mycket, som du märker har jag kvar samma intressen. Jag tycker det är kul att träna och det ska bli väldigt, väldigt kul att tävla igen.

Ja, lika spänd av förväntan som Fred är när han får ­plaska runt i vattnet är Therese på vad som komma skall.

Vill bli bäst i världen igen

Första stoppet under de två kommande åren är tävlingen i Monaco. Efter det är största delmålet i år EM i augusti och Therese Alshammar är fullt övertygad om att hon kan stå på startpallen i Berlin.

Men det finns ingen oro om så inte skulle bli fallet, ­förklarar hon:

– Skillnaden när man får barn är att vi måste ha lite mer tid på oss för en längre uppbyggnadsperiod. Just när jag har haft en lång tid borta både från träning och tävling är det viktigt att jag ger mig själv tid att bygga upp det. Man måste öva även på tävlingssituationer.

När intervjun lider mot sitt slut har Fred fått på sig ­torra kläder och familjen ska hem och äta lunch innan ­ettåringen ska sova middag och Therese Alshammar ­genomföra sitt andra träningspass för dagen.

Högt tempo, både under och över vattenytan.

– En av mina största insikter sedan jag blev mamma är att man orkar mer än vad man tror. Jag har vetat det innan, men nu har jag verkligen fått sätta den tesen på prov. Man är inte slut förrän man verkligen ger upp och det här har varit en stärkande upplevelse. I sommar ska det bli jättekul att tävla igen, men det blir mycket mer utmanande att se om allt går att lösa rent praktiskt, det blir vårt äventyr.

– Men jag hoppas och tror­ ­innerligt att jag kan komma tillbaka bättre än tidigare.

Och bli bäst i världen?

– Ja.

När?

– Till Rio hoppas jag att jag är ­redo.