Bettan – en på miljonen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Varje fredag – Jennifer Wegerup

Hon har lagt handskarna på hyllan – men fortsätter att slåss på barrikaderna.

Bettan Andersson har alltid fajtats mot fördomar och förbud.

Hon är kvinnan som kastade bröstskydden och blev ordförande i det manligaste av alla förbund.

Nätterna, de där nätterna då jag försöker gå ner i puls efter ett sprinterlopp vid datorn, skingra tankarna efter att med hjärtat dunkande mot deadline ha sökt bland mina åsikter och formuleringar. Det är under dessa nätter, så här års så ljusa och ljuva, som jag sällsynt nog hinner se på tv. En nattlig film för att varva ner, fly bort.

Utbudet är klent strax före vargtimmen, det medges. Halva Europa sover, den övriga halvan förväntas uppenbarligen se på porr. Efter att ha zappat bort en naken italiensk väderpresentatris på en obskyr privatkanal från Neapel, halkade jag in i ”Million Dollar Baby”. Jag stannade kvar, kände redan till handlingen, men då jag tror mer på de olyckliga sluten än de rosenskimrande såg jag filmen igen. Somnade med lätt gråtsvullna ögon (patetiskt, jag vet) – och drömde om Bettan Andersson. Svenska Boxningsförbundets ordförande. Inte en Million Dollar Baby direkt, men däremot en kvinna på miljonen.

Så mycket att säga

Vaknade och mindes att jag faktiskt intervjuat Bettan för två år sedan. Hon hade så mycket att säga, hon ställde upp på så bra bilder. Intervjun har fortfarande inte publicerats. Det var ju inte Hilary Swank jag fått en pratstund med – och viktigare – bild på. Jag minns att jag redan när jag skev ut intervjun tänkte ”det här kommer aldrig in i tidningen”.

Erfarenheten har lärt mig att kvinnor som Bettan av någon anledning har svårare att få ett mittuppslag än ryska tennisdamer med långa ben och korta kjolar.

Men nu är hon här, efter två år i min dator och jag tror att hon ler lite snett när hon läser detta. Bettan om någon kan spelets regler.

Sina tuffaste ronder har hon ju gått utanför ringen, och de har varit många. Åren av förlöjliganden och förminskanden har gjort henne stark, nog för att till sist bli ordförande för Svenska boxningsförbundet.

”En mansdominerad sport”, som Bettan säger. Jo, den är det, boxningen. Boxningsförbundet var sist av alla landets specialförbund med att låta kvinnor tävla. Men därefter har det gått fort, svensk boxning har vågat bryta mot fördomar och traditioner. När Bettan tog över berömde hon dem som valt henne, varav en majoritet var män. Män som var starka och säkra nog i sig själva för att våga välja en kvinna som överhuvud. Modiga män.

Kärleken till sporten

Bettan pratade gärna om dem. Men allra helst pratade hon om sin kärlek till sporten, om boxningsintresset som hon ärvt från sin pappa och stridsviljan som hon fått från sin gammelmorfar.

1988, efter år av vild debatt, blev Bettan Andersson världens första licensierade damboxare. Hon fick bråka för att få boxas, men värst var att inte bli tagen på allvar; det klassiska härskargreppet.

När kvinnor äntligen fick lov att tävlingsboxas bekymrade sig så de manliga förbunds­pamparna i början mycket om en sak: Brösten. Det utreddes, precis som i damfotbollens begynnelse, om brösten kunde ta skada. Bröstskydd blev obligatoriskt. Bettan valde att skratta när hon berättade för mig om den förut så omfattande omsorgen om behagen.

”Brukade mygla”

”Ja, man måste ju skratta. I dag är bröstskydd frivilligt, men så länge det inte var det brukade vi mygla och köra utan”.

Den där förmågan att skratta åt fördomarna, men aldrig sluta slåss mot dem, den har tagit Bettan dit hon är i dag. Att ta sig in i tidningen var svårare. Men det gick till sist, tack vare en film, en natt i maj då det aldrig hann bli mörkt innan gryningen åter väntade utanför.

Jennifer Wegerup