Släpp den sjuka fixeringen vid våldet – fokusera på annat
Jag läste alla krönikor efter AIK–Hammarby och jag tyckte att de nästan allihopa var välformulerade och tänkvärda.
Men efter att ha tänkt en stund väcktes en liten eftertanke:
Borde de egentligen ha skrivits?
Jag tänkte på det efter att ha läst Expressens Mats Olsson i fredags efter en helt annan match.
Han hade sett Hammarby–Helsingborg och han skrev om målvakten Poppen Björklunds succé:
”Det är den sortens idrottsmagi vi vill uppleva, det är den sortens prestationer jag beundrar och vill skriva om, inte om idioter som kastar saker på andra människor.”
Och jag tänkte:
Nej, men sluta då och skriv så förbannat mycket om folk som kastar saker på varandra.
Uppriktigt sagt: Vem bryr sig om några tjommar som beter sig illa på en fotbollsarena?
Har inte skildringarna av bristen på fin läktarkultur i allsvenskan blivit en belastning för tidningar och tv? Att någon kastar lite papper kanske inte är hela världen. Bojan Djordic kanske hade rätt. Dulee Johnson också.
Hade jag varit domaren med de fula polisongerna på Råsunda hade jag ställt spelarna i mittcirkeln och låtit speakern meddela att matchklockan går – sluta upp med ert beteende, era lallare, annars har de 90 minuterna snart gått.
Tror kanske att de hade slutat kasta papper då.
Om inte annat hade de andra på Norra Stå sett till det.
Jag tänkte på det efter matchen när HV 71 slagit Linköping i den femte finalen i hockeyslutspelet.
Det var en briljant match, lika bra och tät och dramatisk som ett normalt fotbollsderby. Det var full fart på läktarna.
Tomtebloss på läktaren
Efter matchen och presskonferensen med tränarna störtade Tommy Töpel och HV 71:s klubbchef in och ville göra ett utspel.
En attack, nästan, för att tala kvällstidningsspråk.
Det hade eldats lite.
HV:s klack hade tänt isbloss och det såg faktiskt mycket mäktigt ut i samband med matchstarten. Jag har sett liknande inslag förr med tomtebloss. I Luleå hade de ett magiskt tomteblosstifo nån gång, vill jag minnas.
Men brandmyndigheterna sa ifrån. Tomtebloss är farligt (!).
Töpel var ursinnig. Rösten darrade. Folk kunde ha dött. HV-basen ursäktande. Skämdes. Såg nästan ut som en AIK-ledare.
”Såg fint ut”
Jag vet inte. Jag tyckte mest det såg fint ut med lite eldar. Men jag kanske är en gammal huligan, vad vet jag.
Men framförallt bestämde jag mig för att inte skriva en rad om det. Inget hade hänt. Det spelades faktiskt SM-final. D e t var det viktiga. Jag vägrade låta några eldande knäppskallar förstöra festen.
Så mitt råd till fotbollsjournalisterna:
Sluta skriv om skiten.
Sluta vara så förbannat fixerade vid det här med stök och bök på läktarna.
Vänta tills ni har kravaller värda namnet.
Lite papper kanske bara är lite papper.
Vad gäller huliganer hade jag två upplevelser förra veckan som visar att man aldrig, säger aldrig, kan skydda sig mot dom.
Först var jag på handboll och såg Hammarby–Guif. Det var vansinnigt trevligt. Trots att det var vansinnigt dramatiskt så var det en god stämning på läktaren.
Plötsligt kom det in en stor, kraftig man på sittplats och gick ner i bänkraderna mot den stora sittande Guif-klacken från Eskilstuna.
Han ställde sig stelt stirrande mot dem. Synbarligen för att han ville slåss. Ögonen brann.
Det var hans sätt att hantera ångsten över att Hammarby höll på att förlora kvartsfinalen och bli utslagna ur slutspelet.
Problemet för honom var bara att ju mer han stirrade och tittade så tvingades han till slut inse att hela Guifs publik bestod av tanter, farbröder och barn.
Inte ens en rusig huligan kan slåss med tanter, farbröder och barn.
Moloken lommade han iväg innan han fördes bort av vakter som fått syn på honom.
Jag skrev inte om det.
Den andra upplevelsen var LHC:s klack på bortaplan. Särskilt i den första matchen mot HV var de sällsamt genomkorkade.
Deras ramsor var på en nivå under neandertal.
Deras uppmärksamhet var ytterst sällan riktad mot det som hände på isen. De ville stöka med hemmasupportrarna. De flesta just där satt dock i rullstol.
Men jag skrev inte om det heller.
Kort sagt:
Huliganer är stundtals dumma i huvudet.
De kan göra vad som helst.
Man måste skydda sig mot dem. Bygg apburar med stängsel.
Det kastades in lite mynt och papper i sista SM-finalen i hockey också. Matchen avbröts. Omspolning.
Vad var det värt?
En notis.
Knappt det.
Men framförallt måste tidningar och tv sluta vara så förbannat fixerade vid våldet. De hämmade och nördiga pojkarna och flickorna på alla redaktionerna måste till slut inse att så här ser verkligheten ut.
Alla är inte snälla.
Fotboll är passion och ibland kan man inte styra den passionen.
Den största av alla passionerna är ett Stockholmsderby.
Jag undrar om det finns en enda svensk
fotbollsjournalist i någorlunda ledande ställning som varit på ett derby och känt den krypande ångestpassionen komma.
Jag tror inte det.
Jag är ganska säker på att det inte är så.
Avgå. Avgå alla.
Släpp er sjukliga fixering vid våldet.
Eller skriv om nåt ni begriper.
För övrigt är jag rädd att den svenska klubbfotbollen är så medioker att den skulle självdö om inte dessa ultrasupportrars passion fanns.