Henke spelar så bra att ord blir överflödiga

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så sprang då Henrik Larsson in på Nösnäsvallen och allt var som det skulle igen.

Jag skulle nu kunna skriva något poetiskt om bohusländsk granit, klippan i vårt landslag och en längtan stor som västerhavet.

Men nej, det är inte Henke-stil.

Jag nöjer med att säga att det känns helt OK.

Henrik Larsson är en man som hellre talar i handling än ord. Så länge man spelar som han gör

behöver det inte pyntas på med en massa snack. Det duger bra med ett ”det är OK”.

Kan Henrik Larsson göra det vi hoppas och förväntar oss av honom i EM så räcker det för mig. Dessutom upplever jag att Henke, om han bara är på det humöret, är en av de spelare som har mest att säga. Han har åldern, klokheten och erfarenheten, både av livet och spelet.

Han har stor integritet

Det sägs ibland att han tycker hjärtligt illa om journalister. Det står naturligtvis honom fritt och om det verkligen är så vet bara han själv. Jag tror att han är för smart för att döma ut en hel yrkeskår, han lär

veta att det finns bra och dåliga människor i alla grupper.

Min erfarenhet av Henrik Larsson är att han framför allt är en man med stor integritet – och det är en bristvara i dag. Vårt första möte skedde i mars 1999, då jag jobbade som korrespondent i London. Hela den våren åkte jag, på order av flämtande ivriga chefer, minst en gång i månaden till Glasgow. Det regnade jämt, jag tvingades dricka buljong i pressrummet, Henke gjorde lika många mål i varje match som han sa få ord efteråt. 

Men där fanns solglimtar bland de skotska molnen: de gästvänliga skottarna, det vackra landet och bättre fotboll än vad många fördomsfullt tror.

Räddade mig från cheferna

Henke kom också med tiden att öppna sig allt mer. En gång, då han lovat mig citat, kom han inte utan gick direkt på spelarbussen. Jag tror faktiskt inte att han ville jävlas utan helt enkelt att han glömt mig. För mig som utsänd dög det likväl inte att rapa upp matchresultatet, jag måste ha citat, hur lite revolutionerande de än månde bli.  Jag drog ett djupt andetag och sprang upp på spelarbussen. Jag hann några stolsrader in innan jag blev avslängd så det visslade. Men Henrik Larsson hann se mig och veknade. Han kom ut från bussen och gav mig sina kommentarer och räddade mig från ovett från cheferna därhemma.

Någon månad senare släppte Celtic en Henke-video för de grönvita fansen. Mycket exklusivt material utlovades. Sportbossen skickade ut mig att jaga runt bland produktionsbolagen i ett 35-gradigt London där hettan och avgaserna blandades till en dödlig sommarcocktail mellan höghusen.

Halvdöd låg jag sen i soffan och såg en video där det närmsta man kom Henke in på livet var en kamera-skumpig biltur med uselt ljud. 

Vid nästa match fick jag en pratstund med honom, sa att jag sett videon. Han undrade vad jag tyckte. Jag bestämde mig

för att

vara ärlig:

”Du kunde ha bjudit mer på dig själv”.

Svaret kom snabbt:

”Det är inte min grej”.

Spelet: poesi

Ändå märkte jag att han inte tog inte illa upp. Tvärtom, det verkade som han uppskattade att jag var uppriktig, respekterade det. På samma sätt har jag allt mer under åren som gått börjat uppskatta Henrik Larssons uppriktighet och raka stil.

När Stefan Alfelt, en av landets bästa och mest

erfarna sportjournalister, tillika härlig skåning, i dag hyllar Henke som spelare kan jag dessutom bara instämma. Henrik Larssons spel är poesi sig. Ord är överflödiga.

jennifers korta