Anrell: Nästan hela Sverige håller tummarna för nollåttorna
Så hade det inte varit för några år sedan...
Det är verkligen en ny tidsera som svensk hockey går in i just nu.
Stockholm är tillbaka med både AIK och Djurgården.
Och hela Sverige är faktiskt glada den här gången över att nollåttorna regerar igen.
Jag vet inte om ni varit på hockey i metropoler som Örnsköldsvik, Luleå, Karlstad eller Göteborg.
Jag har varit det – åtskilliga gånger.
Och är det nåt jag förstått tidigt så är det att nollåttor inte varit särskilt populära. Det har, om vi ska vara sanningsenliga, varit ganska mycket gnäll på att media mest brytt sig om nollåttorna och att förbundet gynnat Djurgården.
Men det där är historia nu.
Hela Hockeysverige – nästan – hyllade AIK:s återkomst. Nu blir det ännu mera drag kring hockeyn i media.
Hela Hockeysverige nästan – hyllade Djurgårdens överraskande comeback som ett topplag.
Så hade det inte varit för några år sen när folk var rätt trötta på AIK:s och Djurgårdens huliganer och på ledarnas rätt arroganta tonläge mot övriga Hockeysverige.
Det var en eländig period.
Men nu är det nya tider.
Nu älskar alla att även huvudstaden börjat intressera sig för det här med hockey, sannolikt i takt med att insikten om att den svenska klubbfotbollen håller en något övertydlig provinsiell kvalitet.
Faktum är att till och med spelarna i elitserien är förtjusta i Djurgårdens comeback.
Sportbladets enkät bland elitseriespelarna visar att de flesta vill att Djurgården vinner – dels för att de inte brukar vinna, dels för att de spelar en rolig hockey.
Spelarna vill ha förnyelse
Den här enkäten är kanske inte statistiskt fullständig, men jag är rätt övertygad om att den stämmer med hur bilden är; folk är trötta på att HV 71 och Färjestad turas om att vinna.
Även spelarna vill ha förnyelse.
Djurgården brukar ju kallas Mesta mästarna. Men det där är ganska länge sen nu. När Hardy Nilsson och Mats Waltin coachade hem två raka guld 2000 och 2001 var det senaste gången, och jag och många med mig trodde nog att det var sista gången. Ekonomin var körd i botten, Hardy hade krävt stora resurser, på samma sätt som Timo Lahtinen gjort det i AIK. Det följdes av kraftiga sparprogram och konkurshot.
Och en sportslig nedåtspiral som följd.
Men nu är Djurgården tillbaka med en betydligt mera anpassad lågbudgettrupp.
Mesta mästarna vann sina flesta SM-guld för länge sen. I modern tid har de bara vunnit sex guld: 1983, 1989, 1990, 1991, 2000, 2001.
Färjestad har, som en jämförelse vunnit åtta gånger: 1981, 1986, 1988, 1997, 1998, 2002, 2006, 2009. Men de har spelat final hela 18 gånger. Nästan vartenda år, har det känts som ibland.
HV 71 har vunnit tre: 1995, 2004, 2008. Final bara fyra gånger.
Väldigt bra för hockeyn
Men smålänningarna har varit ständigt i topp. Sen de skaffade sin nya egna och ständigt utsålda hall har de haft råd att köpa det de velat. Och gjort det.
Men – och det är det viktiga – de har hela tiden byggt på en lokal förankring. När de gick upp i elitserien och etablerade sig var det med några inhyrda finländare, men de tongivande spelarna var från stan: Bengt Kinell, Hasse Sjöö och Jan Bergstrand.
Nu är det Johan Davidsson, Martin Thörnberg, David Petrasek, Stefan Liv, Björn Melin, Nichlas Torp, Johan Lindström, David Ullström, Simon Önerud och nya stjärnbacken Adam Almqvist. De är alla från Jönköping. Supertalangen Mattias Tedenby är från grannstaden Värnamo.
En massiv hemmadominans som skapar en större känsla för laget hos publiken, om man jämför med Färjestads främlingslegion som blivit allt mindre värmländsk.
Djurgården kör samma stil. Nästan hela laget är från Stockholm.
De är unga och talangfulla och under Hardy Nilsson har de verkligen lärt sig att om man inser hur talangfull man är så spelar man bättre.
Elitseriens två hemlingslegioner spelar final i kväll.
Det är nog väldigt bra för hockeyn, tror jag.
Och nästan hela Sverige håller tummarna för de unga ödmjuka nollåttorna...