Jag såg heroinisterna öppet tillreda sina silar
VANCOUVER-STOCKHOLM. Att OS är politik har blivit nästan obehagligt tydligt under de här veckorna.
Första va det narkomanerna och fattigdomen.
Nu är det maktknarkarna och rikedomen det handlar om.
OS historia är en vandring nedför mördarnas och tjuvarnas aveny.
Jag behöver bara nämna OS 1936 i Berlin och 1980 i Moskva. VIP-läktarna har under historien varit ett cocktail-party nersållat av folkmördare och maffiakungar.
Trots det står OS starkare än någonsin som varumärke.
OS i Vancouver var en triumf för idén om att en stad ska marknadsföras och för den djupare meningen; att ett land som är splittrat ska bli en enhet.
Kanada blev ett annat land efter de här veckorna. Det var den allmänna åsikten i efteranalyserna, som präglades av folkfesten, framgångarna – och guldet i hockey. Nationalsången ”O Canada” hade verkligen blivit en nationalsång för alla, yrade bedömare.
Jag är beredd att hålla med.
Folk omfamnade OS
Kanada kom fram från sin bästa sida. Folk omfamnade spelen. Motståndarna tystnade – efter att ha demonstrerar på Afa-vis i början och skapat kravaller. Efter första guldet, där Frédéric Bilodeau firade med sin CP-skadade storebror, fanns ingen opposition. Scenerna med brodern var en symbolhandling av enorma mått.
Jag gjorde några resor genom knarkarkvarteren i Vancouver. De är fasansfullt deprimerande.
Så vitt jag kunde förstå hade inte politikerna gjort särskilt mycket för att dölja dem. Det finns olika förklaringar till den relativa storleken på problemen. Liberala lagar gör att Vancouver blivit en tillflykt för hela Nordamerikas knarkare. Här får de missbruka i??fred. Jag såg heroinister tillreda sina silar helt öppet.
När jag var som mest fördömande över misären erinrade jag mig å andra sidan ett besök i Oslo förra året.
Så fort jag steg av tåget flockades de tunga narkomanerna kring mig. Heroinister och barnfamiljer rörde sig spöklikt långsamt tillsammans. Amfetaminister och oljehandlare gjorde affärer i upphetsat tempo.
Så ibland behöver man inte lämna vare sig vår nordiska rikedom eller vår geografiska hemvist för att se samma misär som långt bort i västra Kanada.
Det räcker med en kort resa till Northugs land.
Men de senaste dagarnas uppvisning i politisk inblandning i OS-länderna har ju varit rätt osmaklig.
I veckan kunde vi läsa att den ryske presidenten Dmitrij Medvedev kräver att idrottstopparna avgår för att kunna rädda den ryska äran i hemma-OS om fyra år.
Supercoachen Medvedev. Efter fiaskot i hockey och konståkning vill han själv ta över, som vilken totalitär stamhövding som helst i fotbollens världsgemenskap. Men jag förstår honom. Futtiga tre guld för den gamla stormakten.
Dyra delegations-Chevroleter
Jag såg ryssarna glida omkring i Vancouver i sina dyra delegations- Chevroleter. Jag såg dem i deras skrikiga röda jackor och träningsoveraller. Journalister och landslag i samma kläder.
Medvedev beskrev dem som ”rika knösar och pösmunkar”.
Medvedev hade ju trots allt satsat enorma summor på sina idrottare.
Det talas om mångmiljardsummor.
Kanada och USA gjorde likadant. Byggde enorma program för att eliten skulle kunna satsa mot OS. Statliga miljardsummor här också. Båda lyckades. Ryssarna misslyckades.
Det är ingen tvekan om att precis som under 30-talet i Tyskland och under efterkrigstiden i Sovjet så är verkligen idrotten en statsangelägenhet. Rika stater bygger en idrottsarmé. Vore man cynisk skulle man säga att de gör det för att hålla massorna lugna.
Svenskarna satsade också massor, precis som norrmännen.
De lyckades båda två.
Ändå satt Stefan Lindeberg i tv redan i torsdags morse och krävde 120 miljoner till.
– Annars blir det svårt med de här framgångarna nästa gång, sa han och ögonen lyste.
Det gäller att passa på. Alla vill ju satsa på vinnande hästar. Det visste redan Chrustjov och Hitler. Och Lena Adelsohn Liljeroth.
Bästa politikern hittade jag på en mediabuss till Whistler – tre timmars resa från Vancouver. Halvvägs ångrade sig en man, ville kliva av.
– Går inte, jag får sparken, sa chauffören.
– Men jag måste gå av, sa mannen.
– Nej. Säkerhet. Regler, du det...
– Snälla...
– However, om du du tänder en cigarrett säger lagarna att jag MÅSTE slänga av dej från bussen, annars får jag sparken...
Han tände en cigarrett.
Lars Lagerbäck fick dubbelt så mycket som Glenn Hoddle krävde. Respekt.
Inte ens kanadagäss skulle spela på Råsunda.
Holm & Sjöberg borde bjuda in Kajsa Bergqvist också.