Italien behöver ett nytt lag med yngre spelare
Jag vet en person jag inte vill vara just nu: Luca Toni som kommer hem till Italien efter Confederations Cup.
Den tunga, klumpiga Toni, ensam, Långbenslik och orörlig framför brassarnas mål, är sinnebilden för italienarnas utklassning i för-VM i Sydafrika.
”Gli azzurri” talar ofta om sin enorma respekt för landslagströjan. De borde nog byta förhållningssätt, för ibland verkar den tynga ner dem som en medeltida rustning.
Det italienska landslaget ser ut att röra sig i en mardröm, där man springer och springer och ändå aldrig når sitt mål, aldrig hinner göra det man ska, innan den är för sent.
Ingen sitter så hårt fast i den klibbiga soppan som Luca Toni. Hur Marcello Lippi kunde baxa ut denna omöjliga stenstod för att ta huvudansvaret för det italienska anfallet mot Brasilien, är och förblir en gåta. Runtomkring honom dansade brassarna, som krigare kring ett hjälplöst villebråd. Om det inte vore så sorgligt, skulle man skratta åt eländet.
Inget är viktigare än landslaget
Men ingenting tas på sådant blodigt allvar i Italien som landslaget. Premiärministern kan roa sig med prostituerade utan att det stör nationens jämvikt något nämnvärt.
Men landslagets segrar och förluster går inte att förklara bort, eftersom de sker inför öppen ridå. Det italienska samhället är ett enda stort hysh-pysh, men ”gli azzurri” står där nakna, eller utan byxor som den stackars Gattuso.
Buffon har så rätt när han säger att italiensk landslagsfotboll inte är ”calcio Champagne”. Just nu är det ”calcio Ingenting”. Det finns ingen glädje, ingen fantasi, ingen tanke, ingen taktik, ingen vilja. I viss mån avspeglar den Serie A, som även den blir allt mindre konkurrenskraftig internationellt.
Vad är meningen med detta planlösa irrande?, undrar man i brölet från vuvuzelas. Ett annat mysterium: Har ”gli azzurri” möjligen fått för sig att första halvlek är till för att kolla läget, så där lite halvslött? Motståndarlaget spelar och gör mål, medan italienarna värmer upp. Efter en avhyvling i omklädningsrummet, lägger Cannavaro&Co på ett kol i andra halvlek, anfaller och till och med underhåller då och då. Synd att det är för sent.
Medvetna om fiaskot
Att ingen skyller ifrån sig den här gången är ett gott tecken. Alla är medvetna om fiaskot, gör självkritik och verkar redo att lära sig av sina misstag. Det är bara ett år kvar till VM.
– Detta är vad vi kan prestera just nu. Jag var säker på att det här var våra bästa spelare, säger Lippi och hela Italien får kalla kårar.
Det är ett enkelt konstaterande, men det rentvår inte Lippi från ett antal taktiska och psykologiska missar. Förbundskaptenen måste klippa av sitt navelsträngsförhållande till VM-mästarna och på allvar arbeta upp ett nytt lag med yngre spelare. Mario Balotelli borde få en chans i landslaget. Alla pratar om hans jobbiga personlighet. Men man är inte i landslaget för att vara trevlig och Balotelli har tävlingsnerver, till skillnad från den flesta andra.
Lippi var aldrig tydlig med vad italienarna egentligen hade för mål i Sydafrika. Han kallade Confederations Cup för ett tillfälle att experimentera, men valde att ta det säkra före det osäkra. Han sade att Italien kom för att vinna, men konstaterade samtidigt att den som vinner Confederations Cup inte vinner VM.
Det enda som verkar alldeles klar just nu är ”gli azzurri” i sin nuvarande skepnad inte vinner någonting.