”Går inte att beskriva – blir helt varm”

Jenny Rissveds om stödet efter ätstörningarna: ”Fantastiskt”

Simon Sjöstrand

Rissveds berättar om sin ätstörning

Jenny Rissveds, 24, berättade att hon lidit av ätstörningar.

Stödet har varit enormt.

– Det går inte att beskriva, säger OS-guldmedaljören till SVT Sport.

Jenny Rissveds, 24, har tidigare talat ut om sin depression. I en intervju med Sportbladet i somras berättade 24-åringen, som blev hjälte med hela svenska folket när hon cyklade hem OS-guldet i mountainbike 2016, att hon känt att hon inte ville finnas mer men att hon nu mår bra och är frisk.

Senare, den 10 oktober, gick OS-hjälten ut med att hon även lidit av ätstörningar.

”Mitt liv började se ut som en missbrukares”, skrev hon i ett inlägg på Instagram.

”Förstår inte varför”

”Ångesten och skuldkänslan var fruktansvärd. Några gånger försökte jag trycka ner fingrarna i halsen (för att spy), men jag lyckades aldrig”.

Nu berättar Rissveds om stödet. I en intervju med SVT Sport säger elitcyklisten att hon är överväldigad över reaktionerna som strömmat in sedan hon valde att berätta.

– Det har varit helt fantastiskt, det går inte att beskriva. Jag blir helt varm i kroppen. Det är så många som är i samma situation, jag förstår inte varför det är så svårt att prata om. Det känns som att det blir lättare och lättare att prata om depression och utbrändhet, och ätstörningar också. Men ändå inte, det är inte helt naturligt att prata om. Jag förstår inte varför, jag pratade ju inte om det heller, säger Rissveds.

helskärm

”Egentligen bara massa skit”

Samtidigt berättar hon att det fanns mycket mer hon hade velat skriva i inlägget, men som inte fick plats.

– Egentligen är det bara massa skit, hur illa det har varit. Jag vill inte prata om hur dåligt jag har mått egentligen, jag vill bara belysa problemet och visa att jag också har varit där.

Rissveds tar fortfarande medicin och går i terapi, men nu kan hon äta utan att få ångest.

– Det är helt fantastiskt. Jag kan äta chips, jag kan äta pizza, jag kan äta sådant som jag förbjöd mig själv att äta. Till slut skrek kroppen efter det och det var det jag hetsåt av. Jag försöker bara att stanna i den känslan. Jag kan faktiskt äta, jag får äta, jag ska äta.