”Vi borde vara stolta över att fotbollen har den här betydelsen”
Publicerad 2015-03-31
Jag ser verkligen fram emot att se Iran spela fotboll igen, jag ser särskilt fram emot att se supportrarna som sett fram emot det länge.
Det är inte det.
Jag förstår bara inte varför vi är så rädda för politiken.
När gatorna i Iran var ett steg från en total, grön revolution klev deras fotbollsspelare in på planen med gröna armband om händerna som ett långfinger mot regimen. Deras lagkapten spelade med grön armbindel.
När de modiga kvinnorna i Teheran vill kräva sin rätt gör de det bland annat genom att gå på fotbollsmatch.
När ikonen Ali Karimi fick sparken från Steel Azin var det av en ordförande som tidigare varit högt uppsatt i revolutionsgardet.
När dokument från den amerikanska ambassaden i Teheran läckte ut häromåret kunde vi läsa att dåvarande presidenten Ahmadinejad ”investerat ett stort politiskt kapital i iransk fotboll (…) i ett försök att dra nytta av fotbollens stora popularitet” och att resultatet i VM-kvalet 2009 kunde påverka utgången i valet.
Kan påverka världen
När Iran laddade upp inför VM förra sommaren påverkades deras möjligheter negativt av att västs sanktioner ströp resurserna till den statligt finansierade landslagsfotbollen.
Shahen ville se fotbollen som en progressiv kraft, ayatollahn fruktade den av samma skäl.
Som det sjöngs på skånska på 70-talet:
Och så säger de att sport inte hänger ihop med politik.
Man kan tycka att de högsta representanterna för folksporten fotboll – Svenska Fotbollförbundet har själva kallat den det – borde vara stolta över det här. Att fotbollen kan ha den här sortens betydelse, att den faktiskt inte bara kan visa åt vilket håll världen rör sig, utan till och med påverka det.
Sverige brukar skygga från politiken när det handlar om idrottt, som om den kunde skydda sig eller stå vid sidan. Det kan den förstås inte. Alla som ser mångfalden på Norra Stå, alla som ser vad Zlatan Ibrahimovic inneburit för det här landet, alla som kunnat se vad Malmö FF fått för roll i en mångfaldsstad – ja, de förstår ju också att fotboll är politiskt även för oss. Det vore att förringa och förminska alla oss i och kring sporten att låtsas som något annat.
Det gäller faktiskt även landslagsfotbollen.
När det stod klart att Sverige skulle möta Iran kände jag omedelbart ett par saker. För det första att det skulle bli fenomenalt roligt att se den stora iranska diasporan i Sverige hälsa sitt lag, sina älskade spelare, välkomna till sitt nya hemland. Det bor tiotusentals iranier eller Iranättlingar i vårt land, de har varit och är en enorm tillgång för oss och många av dem älskar sin fotboll.
Det andra jag kände var glädje över att få återse just det här laget. Jag satt på läktaren och såg dem i Brasilien förra sommaren, hur ett Queiroz-organiserat defensivlag gjorde mer än någon rimligen kunde förvänta sig av dem i ett VM-slutspel.
Det tredje jag kände berättade jag om i en krönika. Jag skrev:
”Sverige mot Iran?
Ja, det betyder ju att de också måste möta frågor om politik, om idrott, om kvinnors rätt.
Jag hoppas att de lärt sig något. Det brukar inte gå så bra”.
Hamrén hamnade i kläm
I helgen som gick höll landslaget presskonferenser inför en intressant träningsmatch (det ska bli särskilt spännande att se om Emil Forsberg tar tillvara den där chansen han borde fått redan i Chisinau, och om Marcus Berg är lika avslutsvass som han verkat på träning), Erik Hamrén möttes av frågor om politik, om idrott, om kvinnors rätt.
Och… ja, det gick inte så bra.
Kapten Hamrén är inte särskilt verbal, så han gled på formuleringar och hamnade i kläm mellan journalisters frågor, spelares svar och ett förbund vars policy är ett omyndigförklarande av honom som tänkande samhällsvarelse.
Så mycket hade ju inte krävts. Pontus Wernbloom sa det svåra så oerhört enkelt när han fick frågan:
– Det är klart att det hör ihop, sport och politik. Men om det ska bli ett forum för politiska åsikter tas också mycket av fokus bort från fotbollen. Det är bra att frågorna väcks och att man tar debatten, som här nu, men på fotbollsarenorna ska det spelas fotboll.
I kväll kommer Iran till Friends Arena, de gör det alltjämt som ett Queiroz-färgat (han har lite annat att tänka på just nu, för övrigt) fotbollslag som blivit mer europeiskt än asiatiskt. Sverige kommer att få jobba för att dyrka upp dem, de måste hålla koll på den förtjusande dynamon Javad Nekounam, och de ska se upp med fysfenomenet Jalal Hosseini i båda straffområdena.
I Chisinau bände Sverige till slut upp ett mediokert, ultradefensivt motstånd med ett märkligt Zlatan-mål och en straff, i kväll möter de ett nästan lika defensivt, men extremt mycket starkare motstånd.
Jag hoppas att det blir en fin kväll, att vi får se ett par svenska spelare som anmäler sitt intresse för det fortsatta EM-kvalet. Det kommer en sommar så småningom, det kommer viktiga matcher, det kommer ett mästerskap.
Världen rör sig, vare sig vi vill eller inte.
Och mitt i allt ligger faktiskt fotbollsplaner, vare sig vi vill eller inte.