Anrell: Cut the crap, grabbar
”Vet inte vad ni snackar om”
LINKÖPING. Vi blev lite för tidigt desperata, sa Hardy Nilsson med den hockeyprosa som just nu anses rådande.
Och jag trodde inte mina öron när Slavomir Lener svarade att hans lag hade hittat sitt ”momentum” när de gjorde 1–0. Och sen sa han att de hade hittat sitt momentum en gång till när de gjort nåt annat bra, vad det nu var.
Herregud, nästa gång jag hör någon gammal coach som säger att de måste vara desperata eller att de hittat sitt momentum osäkrar jag mitt vapen.
Jag tror att allt det här är Leif Boorks fel.
Det är han som infört det här förbannade ordet ”momentum” i hockeyprosan.
Det går inte en match utan att han orerar om detta momentum som ingen människa har en aning om vad det betyder.
Häromdagen noterade jag att till och med Jimmie Ölvestad (!) hade snappat upp det och orerade om ett momentum som avgjort.
Nu har Slavomir gått i samma kurs och två gånger i går på några sekunder fick han in
detta ständiga ”momentum” som om det var det självklaraste hockeyordet i världen.
Men mig lurar ni inte grabbar.
Jag går inte på det. Cut the crap. Ni vet inte vad ni snackar om.
Det är som om Kalle Anka skulle försöka sikta på Nobelpriset. Eller som om Andreas Jämtin eller Jimmie Ölvestad skulle försöka sig på att spela finhockey. Don’t think så.
Annars då?
Jag tyckte att det här var en fantastisk hockeymatch. Fem plus. Äkta slutspelshockey. Andra perioden var LHC:s bästa på hela säsongen.
Skön desperation, för att tala Hardy.
Slutet, där Marcus Nilson tacklar Joakim Eriksson och sen när Eriksson ändå lever skatar Nilson efter honom och kastar sig besinningslöst mot honom vid sargen – och blir utvisad – var signifikativt.
Desperation – kanske för sen...?
Sånt avgjorde.
Krigade en hel match
Men framförallt avgjorde det som jag efterlyst under tre LHC-matcher mot Frölunda och två mot Djurgården:
1. De måste spela disciplinerad hockey i 60 minuter i egen zon där man inte blir nonchalanta en enda sekund.
2. De måste spela efter sina resurser som är överlägsna Djurgårdens och faktiskt kriga en hel match i anfallszon och erövra puck och låta spelare som Martin Laumann Ylven och Andreas Jämtin faktiskt vara de vapen de måste vara.
3. Tjeckerna Hlavac och Hlinka måste vara lika bra och, framförallt, ta i lika mycket som Tony Mårtensson och Mikael Håkanson.
Precis så blev det.
Precis så blev det när Frölunda ledde matchserien med 3–1 och i går. LHC borde med skammens rodnad inse att så har det inte sett ut alla matcher.
Mårtensson gjorde inte en min
Annars drog jag efter andan när Jimmie Ölvestad försökte sätta sitt momentum på både den här matchen och Tony Mårtenssons ljumskar genom att proppa honom stenhårt mot sargen redan efter 40 sekunder.
Mårtensson åkte bara därifrån. Visade inte med en min hur det kändes.
Han spelade mycket hela matchen – 25 minuter – och var strålande.
Spelade boxplay som vanligt, men satt ändå, under viss diskretion, över ett eller annat byte offensivt. Utan Mårtensson vinner inte LHC den här serien. Än så länge håller han.
Kanske borde han släppa det där med boxplay.
Eftersom jag skrev en del om den fantastiska stämningen i Hovet senast måste jag nämna att även här lyckades hemmapubliken verkligen skapa ett mäktigt tryck.
Och när det gällde förolämpningar vanns den matchen av LHC-klacken med en alldeles briljant elak infallsvinkel:
– Sharbel Toumas järnkaminer – Jesper Janssons järnkaminer, som en parodi på ”Hardy Nilssons järnkaminer...”.
Snacka om att hitta sprickan i den stockholmska fasaden.
Men Djurgårdsklacken var inte sämre den. Ganska snabbt svarade den:
– En annan del av Köping.
Som ett sätt att markera att här hade vi med nån sorts... ja, ni förstår säkert vad de menade.