Utan aids och förtryck kunde Bafana bafana varit stormakt
JOHANNESBURG. Eftersom jag befinner mig på platsen som all världens pelargoner härstammar ifrån så smärtar det mig att berätta att jag fortfarande efter fyra dagar inte sett en enda blomma.
Inte ens en liten pluttig dvärgpelargon.
Däremot har jag, fascinerande nog, sett många väldigt, väldigt små sydafrikanska fotbollsspelare.
Det var den engelske författaren Simon Kuper som fäste min uppmärksamhet på det.
Han är aktuell med den briljanta boken ”Soccernomics” där han går igenom förutsättningarna för den ekonomiska stormakt som världsfotbollen är.
Hans huvudtes är att det bara är rika lag och länder som vinner stora matcher.
Lönerna avgör allt.
Transfers, coacher och supportrar avgör ingenting, bara enkel matematik som att lag som har högst lönesumma vinner. Både i klubbar och numera i landslag.
Brasilien är enda undantaget, säger Kuper, men eftersom Brasilien håller på att bli en ekonomisk stormakt så har Kuper på ett sätt fel där.
Ras och kostlära
Hans teorier om det sydafrikanska laget fascinerade mig, eftersom jag satt på läktaren och funderade på samma sak; vad korta spelarna är. Halva laget är faktiskt runt 1?70 och med det är de överlägset kortast i VM.
Kupers teori är den här:
– De är födda på 80-talet och barn av det apartheidsystem som innebar fattigdom och förtryck. De utvecklades inte fysiskt som de skulle kunnat gjort. De blev små – men ändå duktiga fotbollsspelare. Men inte så konkurrenskraftiga som de skulle kunnat bli med rätt uppväxt.
Häpnadsväckande ras och kostlära? Kanske. Han tillägger för säkerhets skull:
– Dessutom måste man väga in en annan aspekt som är viktig; tänk på alla spelare som aldrig kom så långt som till VM eftersom det här landet är världens mest aidsdrabbade.
Sydafrika kunde med andra ord varit en mycket större fotbollsnation.
Undertiteln på Kupers bok är magnifik: Why England Loses, Why Germany and Brazil Win, and Why the U.S., Japan, Australia, Turkey – and Even Iraq – Are Destined to Become the Kings of the World’s Most Popular Sport.
Vi får väl se...
I en reklamsnutt för en ekonomitidning berättar de om hur en sydafrikansk regeringsmedlem för femton år sen kunde säga att aids botas med vitlök. Det var då. Nu talar man faktiskt klarspråk om hur hiv och aids undviks. Landet går framåt.
På alla sätt. På en helt ny anläggning i Soweto får ungdomar dels träna fotboll, dels testa sig för hiv, i många fall för första gången i livet. Det ses som ett exempel på att VM ger avkastning i form av ett bättre liv för folk här.
Anlände till Johannesburg med samma flyg som Elfenbenskusten – vi kom sist av alla. Svennis såg jag inte till, men han höll sig väl så långt som möjligt från oss långt nere i apklass.
Det blev lätt sura miner när en flygvärdinna meddelade att vi alla skulle sitta kvar på våra platser till Svennis och Drogba och de andra hade lämnat planet. ”På order av Fifa och regeringen”, sa hon.
Efter tio timmars flygresa var det kanske inte exakt vad man ville göra.
Underbar scen sen när Tord Grip gick en smula krum och hukande framför Droghba och släpade på en tung väska, medan stjärnan höll huvudet högt och bar sin chockrosaorangeceris-blanka träningsoverall som en trofé.
Grip bar inte den dressen – gudskelov.
Men han såg lite ut som en lokal boy. Svennis gick inte ens med de andra.
Den enda svensk jag såg på planet var Patrick Ekwall. Han kastade långa blickar efter mina svåra Marc Jacobs-jeans från New York och handsydda Picolinos-skor från Rom.
När jag lyssnar på en radiopratare säger han att det bästa med fotboll är att det är den enda syssla en man kan ägna sig åt utan att bli avbruten av sin tjej.
Det skulle aldrig Anders Timell våga säga.
Blir bara mer och mer tveksam till valet av Shakira som VM:s artistiska ansikte utåt. Okej för att hon dansar hyfsat men på vilket sätt skulle en blonderad latino med tvivelaktig musiksmak ha något att lära Sydafrika om dans och sång.
Sydafrika är ju trots allt det land som är bäst i hela världen på att sjunga.
Fabio Capellos fjäsk för trupperna i Afghanistan var verkligen PR-arbete på högsta (eller möjligen lägsta) nivå.
Eller ta Tyskland som köpt 300 biljetter till de fattigaste barnen i Durban, Johannesburg och Port Elisabeth och bjussar på alla sina matcher.
Och för alla er som liksom jag är lika intresserade av pelargoner som av fotboll ska jag leta vidare.
Fortsättning följer.