Bragdstämpel på svenskens avancemang
Uppdaterad 2023-08-21 | Publicerad 2023-08-19
BUDAPEST. Henrik Larsson tar sig till semifinal på 100 meter i ett globalt mästerskap.
Det har inte hänt Sverige på herrsidan på 87 år.
Jag tycker det var första VM-dagens stora svenska ögonblick.
Det är skönt när det skräller.
Bara att se svenske Henrik Larsson sida vid sida med amerikanen och regerande världsmästaren Fred Kerley var stort.
Och att han blev trea i loppet och tog en direktplats i semifinalen hade bragdstämpel.
Så hård är konkurrensen, så tufft är det att gå vidare.
Det visar ju inte minst hur långt det gått mellan gångerna.
Sedan en svensk var så långt framme var vid OS i Berlin 1936.
Då tog sig Lennart Strandberg ända till OS-final i ett klassiskt lopp som Jesse Owens vann på handknäppta 10.3.
Strandberg var sexa och sist på 10.9, hans sämsta tid i de totalt fyra lopp han sprang.
Friidrotts-VM 2023: Hela programmet – med tv-tider
Ingen kan kalla det tur
För Henrik Larsson stannade klockan på 10.16 efter en extremt strulig startprocedur, som avbröts flera gånger och slutade med att Nigerias Faqvour Ashe diskades och försvann.
Det hjälpte naturligtvis Henrik, då nigerianen sprungit på 9.96 i år.
Men vem bryr sig?
Henriks 10.16 hade ändå tagit honom till semifinal på tid och ingen kan kalla det tur. Och han och de andra hade ingen hjälp av vinden den här nästan helt vindstilla kvällen.
Under historiska tio sekunder i semifinalen?
Inte helt omöjligt med rätt vind i ryggen.
Nej, det är stort och vi har ju fått se ett litet svenskt sprintunder födas den här sommaren, med Isak Hughes JEM-silver i Jerusalem förra veckan som ännu ett bevis på det.
Det känns som det är dags att satsa på ett samspelt svenskt stafettlag igen.
Men just nu nöjer jag mig med den här semifinalplatsen.
Det är tillräckligt stort som det är.
Då snackar vi bragdguld
Jag förstår att Netflix valt sprint som huvudnummer nu då de bestämt sig för att göra en friidrottsdokumentär av samma stuga som succéserien ”Drive to Survive”.
Sedan har jag naturligtvis inga större förhoppningar om att Henrik ska ta sig vidare till en ännu mer historisk final.
Då skulle vi snacka bragdguld.
Men det var skönt med en svensk skräll efter en dag då jag visserligen fått se ett svenskt VM-silver i gång, men som inte kom som någon jätteöverraskning.
Och att se världens snabbaste är något helt annat än att följa friidrotts-VM:s långsammaste lopp.
Varandras verkliga motsatser.
I övrigt var det mest svenskar som åkte ut till höger och vänster.
Att samtliga tre längdtjejer missade final sved i hjärtat, men de var inte bättre och Khaddi var glad bara att hon kände sig frisk nog att ställa upp.
Emil Blomberg och Vidar Johansson var chanslösa på 3000 hinder, Hanna Hermansson lika långt efter på och Ragnar Carlssons slägga landade alldeles för kort. Och Sarah Lahti avslutade med att bli varvad i ett dramatiskt 10 000 meter.
Det var en nästan en fjärdedel av hela VM-truppen som försvann redan första dagen, då Maja Åskag har kvar att hoppa tresteg.
Men plus till Simon Sundström som tog sig vidare på 3000 hinder och Emil Danielsson som fick en friplats i semifinalen på 1500, sedan domarna ansåg att han blivit oskyldigt fälld och aldrig fått chansen.
Att Daniel Ståhl lätt skulle ta sig till en ny VM-final i diskus var mer väntat.
Han såg urstark ut när han vann sin grupp på 66,25 och var före förra årets VM-tvåa och europamästare Mykolas Alekna från Litauen. Och regerande världsmästaren Kritjan Ceh var en bit bakom även han
Det är guldstämpel på Ståhl igen.
Däremot fortsätter motgångarna för Simon Pettersson.
Han tog sig till final i sitt sista kast, men fick kastet underkänt av domarna i efterhand, då han varit uppe med hälen på ringkanten.
Millimeterrättvisa som kostade honom en finalplats.
Men rätt ska vara rätt, som Simon själv säger.