”Bara ett tecken på att han är mänsklig”
Ännu en gräslig förlust i Wimbledon.
Men lugn, bara lugn!
Det är inte läge att gripas av panik – det här är bara ett tecken på att Rafael Nadal är mänsklig.
6-1, 6-4, 7-6, 6-4, 6-2, 7-5, 6-1, 6-3, 6-2, 6-2, 6-3, 6-1, 6-3, 6-4, 6-0, 6-2, 2-0, 6-1, 6-2, 6-2, 6-0, 6-1, 6-0, 6-1, 6-4, 6-3, 6-1, 6-4, 6-1.
Så såg de ut, resultaten i Rafael Nadals senaste 29 set i Grand Slam-sammanhang.
29 raka vann han.
Sen tog det stopp – mot Gilles Müller.
Visst, Gilles Müller ser inte mycket ut för världen och för den måttligt tennisintresserade ser det säkert otroligt märkligt ut att Rafael Nadal (!) hamnar i trubbel mot en 34-årig doldis från Luxemburg.
Men det är ju precis sådana här matcher Nadal förlorar i Wimbledon numera.
Det är så klart en skräll, men knappast någon praktknall.
Nadals senaste facit i just Wimbledon ser ut så här:
2016: Deltog inte.
2015: Ut i andra omgången mot Dustin Brown.
2014: Ut i åttondelsfinal mot Nick Kyrgios.
2013: Ut i första omgången mot Steve Darcis.
2012: Ut i andra omgången mot Lukas Rosol.
Inte speciellt smickrande.
”Är något helt annat”
Inför Franska Öppna-finalen 2014 rankade jag Novak Djokovics och Rafael Nadals styrkor och svagheter och skrev då att Nadal är ”direkt dålig på gräs, mycket bra på hardcourt – och fullständigt fenomenal på grus”.
Minns att jag fick en hel del mejl från upprörda läsare om just den formuleringen, att Nadal skulle vara ”direkt dålig” på gräs. Det är han förstås inte. Han är fortfarande bättre än mig och dig och väldigt många andra, men han är otroligt mycket sämre på gräs än på grus, och då kan det bli så här.
Den enda anledningen till att vi målade upp Nadal som titelutmanare till denna upplaga av Wimbledon var för att han hade visat upp en helt sanslös form de senaste månaderna.
Men det var på grus.
Gräs är något helt annat.
Där är Nadal mänsklig.
”Som Murphys lag”
Visst, banorna i Wimbledon har blivit långsammare på senare år, men det är fortfarande det underlag som missgynnar spelare som Nadal mest av alla.
Inför måndagens match mot Gilles Müller råkade Nadal slå huvudet i taket inne i katakomberna, på väg in till arenan. Det är väl lite oklart hur många hjärnceller han förlorade och jag påstår så klart inte att det påverkade utgången av matchen. Men en viss symbolik fanns det kanske ändå?
Det är ju lite så det känns för Nadal i Wimbledon numera; att allt som kan gå åt helvete går åt helvete. Murphys lag.
Han gav sig själv chansen att vända på 0–2-underläget – något han inte gjort i Wimbledon på tio år – och matchen mot Müller förvandlades till en episk rysare.
Ändå stod Nadal där som förlorare till slut.
Så … vad ska vi dra för växlar av det här? Inte för stora, tycker jag. Det är inte läge att gripas av panik.
Nadal är fortfarande ohotad kung på gruset och jag tror dessutom han blir livsfarlig på hardcourt senare i sommar och i höst.
Det är bara det där gräset han har så förbannat svårt för.
Men det är snarare regel än undantag nu för tiden.