Mexiko – en minst lika tuff uppgift som England
Sven-Göran Eriksson har landat.
I Mexico – och på fötterna.
Var det någon som trott något annat?
Sen sommarkväll. Chefen ringer och berättar att Svennis fotograferats i Mexico, att bara formaliteter skiljer honom från jobbet som förbundskapten. Jag hinner tänka många tankar, men den starkaste är att vi borde vara stolta. Stolta över vår Sven-Göran Eriksson som gjort det igen; kommit ner på fötterna, fått ett nytt toppjobb, fortsatt att visa att även en tränare från lilla fotbollsnationen Sverige kan få basa över de stora.
Den andra tanken är att jag inte är ett dugg förvånad över att det inte blev Chelsea. Jag har aldrig trott på att Svennis var första-valet där. För några år sen ja, men inte nu. Jag tycker också att det nu, efter sju år på de brittiska öarna, ska bli kul att på nytt se Svennis i en annan miljö.
”Jag har njutit av min tid här”, sa Svennis när det alla länge vetat, att han tvingas bort från Manchester City, till sist blev officiellt.
Svennis skrattar alltid sist
Jag är säker på att nya njutningar nu väntar Svennis i Mexico, han behöver inte se tillbaka i vrede, som Manchester-sönerna Gallagher i Oasis brukade sjunga. Precis som i fallet med FA lär det nog bli Svennis snarare än Thaksin Shinawatra som skrattar sist. Även om Mexiko nog på många sätt kommer att bli en lika tuff prövning som Englands-jobbet. Det är bara att fråga företrädaren Hugo Sanchez...
Att Mexikos förbundspresident Justino Compeán verkligen tycks ha haft Svennis som förstaval är dock en viktig grundförutsättning. Att sen också få spelarnas förtroende brukar vara en av de saker Mister Eriksson är bäst på. Han har inte för inte kallats för ”omklädningsrummets härskare”.
Svennis har alltid varit en skicklig psykolog och sen han 1979 kom som nervös ny tränare för de tuffa Glennarna i IFK Göteborg har han också skaffat sig all önskvärd pondus, även om han i mycket behållit sin lågmälda stil.
Svennis vet precis hur han ska handskas med Giovanni och de andra stjärnorna. Castillo har han ju dessutom redan tränat i City.
Precis som i England kommer Svennis största problem att bli pressen från storklubbarna och pressen från pressen.
Giganterna Argentina och Brasilien kastar mäktiga skuggor över alla fotbollsnationer i sin närhet, men man ska inte låta sig luras. Även i Mexico lever och andas man fotboll. Något som 60-årige Svennis dock hunnit skaffa sig drygt ett kvarts sekels rutin av. 26 år har gått sen han i juni 1982 kom till Benfica och den stora fotbollsvärlden. Det har varit 26 år med sin beskärda del av motgång, kriser och stormar. Men ännu mer 26 år av framgång, segrar och hyllningar.
Sénoritorna blir en privatsak
När nu EM-avsparken bara är några dagar bort undrar jag så vad de engelsmän som hånade och dömde ut Svennis tänker... Lugna nu, jag säger inte att ”Sven” är komplett, han har sina brister som tränare såväl som privatperson.
Det sistnämnda fick han betala dyrt för ett tag, men frågan är vem av oss andra som är syndfri nog att kasta första stenen. Hur som helst får vi hoppas att eventuella mexikanska senoritor får förbli en privatsak.
Svennis brister som tränare råder han smart bot på genom att omge sig med folk som Roberto Mancini (i Sampdoria och Lazio), Hasse Backe och, framför allt, den ständige vapendragaren Tord Grip.
Att vara en stor ledare handlar mycket om att kunna se sina egna tillkortakommande likväl som styrkor och sen se till att kunna omge sig med rätt folk och våga delegera.
Lugnet är hans styrka
Genom åren har jag flera gånger träffat Svennis, i såväl Italien som England, och varje gång slagits av hans lugn, hur inget verkar kunna rubba honom. Det lugnet är hans styrka, men har också ibland misstagits för bristande engagemang. Som Lazios Favalli sa efter ligasegern 2000:
”Vi var tvungna att kolla att han verkligen var glad. Det var han”.
Efter den ligasegern har det inte blivit något mer guld, förutom i cuper, för Svennis.
Ingen räknar heller med att han ska leda Mexiko till VM-guld 2010. Däremot lär han få gå om han inte tar landet till VM. Det är den uppgift som nu väntar Mister Eriksson, mannen som verkligen kommit en lång väg sen han spelade som inte särskilt lovande högerback i SK Sifhälla.