Siggis hjältedåd – viktigt för att kunna besegra apflocken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
De är många, hjältarna i de forntida isländska sagorna.
I måndags kväll stod en nutida isländsk hjälte på Borås Arena.
Hans namn är Siggi Jónsson.
Hjälte är ett ord som man måste handskas med varsamt, använda sparsamt. Det blir så lätt för mycket, för många vardagshjältar, för lite krav på vad som utgör ett hjältedåd.
När jag utnämner Siggi Jónsson till Veckans Hjälte är det därför inget hast- och hafsverk. Det har skrivits och sagts så mycket i veckan om den konstiga allsvenskan och om Vasquez och Egurens konstmål. Men alltför lite har sagts om Siggi Jónssons uttalande efter Elfsborg–Djurgården. Det är värt att upprepa:
”Jag vill be domarkåren om ursäkt. Jag har temperament, det har jag alltid haft. Så man gör lite gester där på bänken. Men jag ska försöka att inte göra det i fortsättningen. Jag ber om ursäkt”.
Ett uttalande som sammanfattar allt det som är en bristvara i vår värld i dag, inte minst inom toppidrotten. Självinsikt. Självrannsakan. Självkritik. Ödmjukhet. Mod att erkänna att man gjort fel och stå för det, i stället för att skylla ifrån sig.
Samma dag hade jag i Gomorron Sverige tillsammans med en klok panel pratat om vad som är fel i fotbollen med sina sjuka våldsverkare, avarterna av en sann supporter. Alla var vi ense om att i synnerhet de fans som inte förmår tänka självständigt påverkas av det tilltagande bedrövliga beteendet inom fotbollen från vissa ledare och spelare.
Måste rannsaka oss
Därför var det Siggi Jónsson gjorde så viktigt och värt så mycket mer uppmärksamhet. Här måste även vi i media rannsaka oss själva – det måste vi alltid. Vi ropar ofta efter goda initiativ, nu fick vi ett och det gav inga rubriker. Men det islänningen gjorde var i all enkelhet fundamentalt. Bara så kan de goda krafterna vinna, i fotbollen, såväl som i samhället; när enskilda individer tar sitt ansvar, det ansvar vi alla har.
Spelare, tränare och ledare måste gå i täten – det är dem fansen lyssnar på och följer. Då först kan vi besegra apflocken som klättrar ner från läktaren för att slåss och vandalisera, då först kan vi tysta mobbarna i mobben som sprider dynga på sina forum.
För övrigt, när jag ändå är inne på att strö lite godord över dem som förtjänar det, så är våra svenska tränare oftast en tämligen trevlig upplevelse. Var häromveckan på Olympiastadion i Rom och det gör mig alltid lika beklämd när jag ser reportrar fjäska för arroganta tränare med inställsamma, slickande frågor. Om allsvenskan ligger långt ner i rankningen när det gäller spelkvalitet så borde den ligga i topp när det gäller tränarnas tillgänglighet och öppenhet.
Därför blir jag inte förvånad när jag träffar Magnus Haglund på Borås Arena och han berättar att han dagen därpå, efter matchgenomgången, ska ta sig tid att åka ner till Falkenbergs Gymnasieskola och
fira en gammal kollega som fyller 60 år: ”Det känns viktigt”.
Någon dag senare pratar jag med mamma, en annan av hans tidigare kollegor, frågar om kalaset i lärarrummet blev lyckat, undrar om de tyckte att Haglund var sig lik efter framgång och uppgång.
Fötterna på jorden
Jodå, det blev lyckat och jodå, Elfsborgs guldtränare hade lyckats behålla fötterna på jorden och rötterna i den halländska myllan.
På något sätt blir jag glad när jag får höra att mamma hade bakat sin klassiska banantårta och att Haglund sagt ”åh, har du bakat banantårta”, tagit en stor bit och sen suttit på sin gamla plats när han åt.
Framför allt blev den jubilerande kollegan glad över att tränare Haglund inte tyckte sig ha blivit för stor för att komma och fira honom.
Det hedrar Haglund, tillräckligt för att platsa i den bästa av Íslendingasögur. Även om de knappast åt banantårta på den tiden.