Knockad – men inte uträknad
Wegerup: Länge sedan det var så här jämnt i Serie A – fotbollens egen pizzeria
MILANO. Så den italienska fotbollen är en pizzeria?
Låt gå för det.
Jag käkar gärna här varje helg just nu.
Pengar gör inte alltid allting bättre.
En pizza kan smaka lika bra som en oxfilé, en kall bärs lika fint som ett årgångsvin. Enkla sanningar – men det gör dem inte mindre sanna.
Det var Adriano Galliani som sade det först, om ni minns, att den italienska fotbollen blivit en pizzeria medan framför allt den spanska och den engelska är finkrogar där pengarna flödar och bara de mest eminenta gästerna tar plats vid borden.
Vi stod där på en svettig sponsorträff i Peking i augusti, ett gäng journalister och signor Galliani. Han, en av de mäktigaste mäktiga, erkände utan omsvep att den italienska fotbollen tappat pengar, stjärnor, strålglans, konkurrenskraft.
Allt detta är sant. Men, och detta är ett men med stort M, man har samtidigt vunnit något annat.
Det var länge sedan serie A var så här spännande, så här oviss.
För ett lands fotbolls konkurrenskraft i Champions League är det ofta bättre med en eller några klubbar som ständigt dominerar, som samlar stjärnorna och pengarna.
Blev ganska sömnigt till sist
Så var det länge i Italien, ni kan
historien: Juventus, Milan, Inter, de tre stora och ibland någon uppstickare som vågade sig på att överraska.
Men när Juventus år efter år tävlade med framför allt Milan om att spela hem serie A blev det till sist ganska sömnigt.
Att Juve nu är tillbaka är däremot en helt annan historia och alls inget sömnpiller, utan en vitamininjektion för hela den italienska ligan.
En pizza alla Juventina bakad med glödande passion av Antonio Conte? Det är den hetaste beställningen just nu på La Pizzeria Italiana.
Conte leder sitt lag på ett sätt som borde ge honom en plats i alla lexikon när ordet ”passione” ska förklaras. Det, förenat med kunnandet och erfarenheten från alla år i Juventus, gör att La Vecchia Signora, den gamla Juve-damen, åter har färg på kinder och läppar och tronar i tabelltoppen.
Men hon får se upp. För det finns ju en ständig favorit på pizzerian, en klassisk vinnare i längden: la Pizza Rossonera.
Milan har, precis som förra hösten, efter hand allt mer funnit sig själva och sitt spel och jag, liksom många, tror att det är de rödsvarta som trots allt har mer som talar för att man håller hela säsongen igenom.
Men, jag erkänner, för bara några veckor sedan var jag mer säker på Milan, mer tvivlande till hur länge Juventus ska hålla.
Udinese då? Lazio? Napoli? De andra mest aptitretande pizzorna på serie A-menyn just nu?
Där tror jag att Napoli, precis som i fjol, blir det lag som längst orkar vara med och kämpa om scudetton.
Europa-spelet avgör våren
Hur det går för Napoli i vår beror förstås på vad man åstadkommer i Europa-spelet, om de ljusblå från Italiens kanske vackraste, men också galnaste, stad går vidare från gruppen. Även om man gör det har jag ändå svårt att se att Napoli är med hela vägen fram i Champions, det är i ligan man har störst chans att lyckas.
Bara att syditalienska Napoli åter är med och trängs på faten vid VIP-borden är glädjande – och viktigt. Liksom, kanske smått motsägelsefullt men samtidigt så självklart, att Juventus är det.
För sant är att en liga behöver många lag som kan konkurrera med varandra. För spänningen, för fansen och, i Italiens fall, för att den södra landsdelen ska få känna sig kapabel att åtminstone på fotbollsplanen kunna stångas med den norra.
Men lika sant är att en liga också behöver några giganter som bär den, inte minst internationellt.
Italien och serie A behöver sitt Juventus.
Och det nya Juve, det som gått genom skärselden och är på väg ut på andra sidan, renat och luttrat, är ett annat än det under Moggiopoli (sorry Zlatan, jag delar inte riktigt din uppfattning om Moggis totala oskuld även om det förvisso finns många andra banditer i Calciopoli-soppan).
Inter då, trippelmästare så sent som i fjol? Men just nu bara en sorgligt ihopsjunken calzone, tom och med vidbrända kanter.
Hur det kunde bli så, det skrivs det just nu doktorsavhandlingar om, allt medan presidente Moratti sliter sitt hår och fansen gråter blod, men troget håller ut och hoppas på en vändning.
Och så har vi, sist men inte minst, bella Roma, ett ständigt pågående drama framför öppen ridå.
Så det är möjligt att det just nu på annat håll serveras finare rätter i flottare miljöer än på la Pizzeria Italiana.
Men bjuds där mer spänning, mer passion, mer galenskap, mer amore än här?
Aldrig.
Så kom hit, än finns några lediga bord.