Derby – på liv och död
Lasse Anrell om världens farligaste derby: Får Old Firm i Glasgow att framstå som en träningsmatch mellan Häcken och Trelleborg
BUENOS AIRES. Välkomna till landet där över 200 människor dödats i fotbollsvåld.
Derby i morgon.
Drömresan?
Jag vill ju helst tro det...
En till blev skjuten här i Buenos Aires förra veckan.
Det var under en match med Independiente och riktigt varför han sköts är inte klarlagt.
Det finns tio lag i högsta divisionen här från Buenos Aires så det är derby ofta. Independiente spelar just inte i sin egen arena utan på en provisorisk och den ligger precis bredvid det som folk bedömer som en av stadens farligaste kåkstäder. Kriminaliteten är lika hög som fattigdomen.
Match i fredags kväll mot Colon.
Ingen sköts.
Independiente förlorade med 0–1 på en kontring och Colon toppar serien nu. De klassiska lagen Boca Juniors och River Plate ligger fyra och elva. Det är dom som jag ska se i morgon i ett av fotbollens mest klassiska derbyn – El Superclásico.
Världens farligaste derby?
Definitivt.
Världens farligaste idrottsupplevelse för åskådarna?
Antagligen.
Superclásico får El Clásico i Spanien att framstå som en klassmatch i årskurs två i Markaryd och Old Firm i Glasgow som en träningsmatch mellan Häcken och Trelleborg.
Allt enligt vad som sagts mig av experter som antingen ville skrämma upp mig, alternativt varna mig och få mig att inte åka hit.
Boca Juniors och River Plate är de två lagen med flest supportrar i Argentina.
River Plate är de rikas lag – kallas till och med för Los Millionarios – medan Boca är de fattigas lag. Klassisk dramaturgi, som blev ännu tydligare när River Plate flyttade från Bocas skabbiga hamnkvarter för länge sen till ett mera upmarket område.
Svek är bra för känslostormar och rivaliteten är ohygglig. Säkerheten har höjts inför matchen i morgon på ett dramatiskt sätt på grund av uppgifter om att vissa supporterledare planerar aktioner, oklart dock av vilken typ.
För River Plate är en fjärdeplats en framgång eftersom laget kom sist förra året.
På grund av ett sinnrikt system åkte de ändå inte ut. Ligan har uppfunnit en eftersläpning, a la svensk riksdags förstakammare, så att man räknar även tidigare års placeringar när det gäller nedflyttningar. Allt sannolikt skapat för att inte de stora, viktiga lagen ska kunna åka ut.
Boca har varit framgångsrikare i några år och elfteplatsen just nu är naturligtvis en missräkning.
Men ingenting av det betyder någonting i dag klockan 15.00 lokal tid, 20.00 svensk tid. Serien är ännu rätt ung och även om inte de här båda lagen verkar kunna slåss om seriesegern, så kan allt vara förlåtet för en derbysegers skull.
Statistiken är inte så komplicerad:
Boca Juniors har inte förlorat hemma mot River Plate på fem år.
Förra säsongen vann de med 1–0 efter mål av Sebastian Battiglia.
Av samtliga 183 matcher som spelats mellan lagen har Boca vunnit 67 och River Plate 61. Resten oavgjorda.
Båda lagen dras med skador på nyckelspelare. Bocas Riquelme (känd från Barcelona och Villareal) har problem med sin högra fot. Även Battiglia har en skada i ena knät.
River Plates colombianske stjärna Radamel Falcao har en skada i höger lår. Det är också tveksamt med mittfältaren Diego Barrado och forwarden Mauro Rosales,
Tv sänder dygnet runt i flera kanaler om hur lagen laddar upp.
Det kommer att vara fullsatt – 50 000 på La Bombanera.
Våldet då?
Hur ser våldet ut och varför är det så tydligt just i Argentina?
Utslagsfråga:
Och varför dras jag till det som en fluga dras till avträdet?
Våldet är verkligen alltid närvarande i Argentina. Inte på det sättet som svenska fotbollsfans verkar tro eftersom de alltid skriker – eller åtminstone alltid skrek på 80-talet och 90-talet – ”Ar-gen-ti- na” taktfast när poliser marscherar in på arenor.
Våldet finns inom politiken och inom alla sektorer. De första jag stöter på här är den kvinnliga demonstrationsgruppen ”De Galna Mödrarna” som varje torsdag demonstrerar på eftermiddagen för att de ska få tillbaka de barn som stals från dem under militärdiktaturen.
30 000 människor försvann. De flesta avrättades. En del nyfödda gavs bort till utlänningar.
De kallades De Galna Mödrarna av militärerna eftersom de aldrig gav upp, deras anhöriga fängslades och försvann för nästan 35 år sen men varje vecka marscherade de ändå runt i parken Plaza de Mayo utanför presidentpalatset. De flesta slutade 2006 eftersom det inte längre var de skyldiga som satt i presidentpalatset. Men ett hundratal marscherar fortfarande i jakten på rättvisa.
Ingen kallar dem längre de galna mödrarna, bara ”mödrarna”.
Jag köper ett argentinskt blåvitt band av dem för fem pesos, tolv kronor. De hatar våldet, säger de.
– Jag med, svarar jag.
Jag träffar en man, en fotbollssupporter. Han säger att Boca Juniors är hans lag och att han blir grön av avund när jag berättar vart jag ska.
–River Plate har varit på dekis något år nu och det är i och för sig väldigt bra, ha ha.
Våldet, säger jag. Varför dör folk på de här matcherna?
–Det är en del av kulturen. Gänglederna kommer ner till arenan och de tas emot av tv så att det verkar som om dom nästan är större och viktigare än spelarna. Det är lite sjukt.
Jag tittar på den uppmärksammade dokumentären Real Football Factories med Danny Dyer som programledare, han var också med i biofilmen The Football Factory. Det är en märklig upplevelse. Han skildrar hur firmorna i Argentina rör sig helt fritt inne på arenorna och också är med och styr en del av verksamheten, en våt dröm för svenska supporterfirmor som inte ens får ha kvartssamtal med sina klubbar.
Det är märkliga scener där han intervjuar ledare för firmorna och alla är fina killar som bara försvarar sig, alltmedan hundratals tungt beväpnade militärer står bakom och tittar på.
Arenorna i Argentina ser samtliga ut att vara från militärdiktaturens tid, perfekta att slåss på eller att förvara politiska fångar i, men lika långt från Arsenals nya arena som Josef Fritzl är från Bamse.
Ett av ligalagen (Gimnasia Jujuy) hotade sina spelare med döden – om de vann sin sista match (som skulle leda till att ett rivaliserande lag vann ligan).
När det blir ett mål framför ögonen på tv-teamet rasar hela publiken framåt, nerför, tusentals, som dominobrickor. Folk skadade sig i drivor. Fullständigt kaos. Stenkastning, skottlossning. Matchen avbröts. Spelarna flydde. Kaos på läktaren.
– Firmorna tror att dom kan spela, de är lika viktiga som spelarna på plan, tycker de, kan påverka, vinna matcher, säger en argentinsk journalist.
Huliganerna är inte bara förtjusta i att slåss, de säljer också svartabörsbiljetter och har bra kontakter uppåt i klubben och samhället. De är maktfaktorer när presidenter ska väljas i klubbarna eller när tränare ska sparkas. Klubbarna har med andra ord själva skapat de här monstren.
Och mycket riktigt: när busskortegen med firmorna och deras adrenalin och testosteronpumpade kroppar anländer sänder tv verkligen live. Det är onekligen rätt sjukt.
–Kolla på den där killen, hans arm är tjockare än mitt ben, säger programledaren och skrattar. Hö hö.
En intervju med Bocas firmaledare visar en man som pratar exakt som en maffialedare. Vi håller allt inom familjen, säger han och ler som om han just svalt en guldfisk.
Varför vill jag se det här?
För att jag inte vill ha det som i England där sporten blivit en turistisk överklassföreteelse, men jag tror inte att jag vill ha det som i Argentina heller, fotboll ska vara passion men inte en dödlig passion.
Jag vill se var gränsen går, med egna ögon.