EM-silver till Adlerteg: Starten på något nytt
Publicerad 2018-08-05
GLASGOW. Jonna Adlerteg var 17 år när hon tog svensk gymnastiks första EM-medalj på ett halvt sekel.
Nu är hon 23 år och tillbaka som silvermedaljör.
– Då var det en dröm. Nu är det mitt hårda arbete som gett resultat.
Jonna Adlerteg står ensam bakom scenen i SSE Hydro. Om halsen har hon en silvermedalj. Hon vrider på den, vinklar upp den mot en lampa så att reflektioner dansar i ansiktet.
– Det känns som att det här är starten på något nytt, säger hon.
Hon var inte ens myndig när hon 2013 vann svensk gymnastiks första mästerskapsmedalj på 50 år. Efter EM-silvret i barr har hon tränat styrka, byggt muskler och gradvis höjt svårighetsgraden, men vänsterknäet har inte alltid hängt med. På uppvärmningen till dagens final bar hon knäskydd, som en trygghet, fast hon rent medicinskt inte behöver längre. Tränaren Sebastian Melander kallar det för Adlertegs snuttefilt.
– Nej, det hjälper inget. Men jag har haft mycket problem med korsbandet och menisken, säger hon.
Stoppade henne från OS
Har du tvivlat på om du någonsin skulle komma tillbaka till samma topp som 2013?
– Ja, det är klart att jag tvivlade när jag skadade mig. När det inte gick bra. Men jag har samtidigt vetat min kapacitet. Jag har känt en frustration över att inte få ut de resultat som jag velat. Att inte ha kunnat tävla.
Knäskadan stoppade henne från OS i Rio 2016. Nog har smärtorna fått henne att undra om det blir fler medaljer, men aldrig har de tagit bort lusten att utvecklas.
– Tvärtom har jag verkligen fått känna hur mycket jag vill det här. Hur mycket det betyder, säger hon.
23 år gammal var hon osäker på var hon stod när hon flög till Glasgow. Säsongen hade hittills bara innehållit mindre tävlingar, SM och NM, medan Europaeliten är något annat. Särskilt som att programmet var nytt med flera avancerade kombinationer.
I torsdagens kval startade hon först av alla. 14,6 var personligt rekord och efter en lång dag full av tävlande fortfarande hela fältets bästa resultat. I finalen satte hon sin första övning, en så kallad hindorff, ännu bättre, men missade något på slutet. Poängen 14,533 var näst bäst, bakom belgiska Nina Derwael, med fem tävlande kvar.
”Det var en chock”
En efter en presterade de sämre än Adlerteg. När ryska Angelina Melnikova missade landningen och stannade på 14,366 var Jonnas silver bärgat.
Hon tittar på medaljen igen. Publikens sorl läcker hit bak, annars hade hon kunnat befinna sig i en korridor på ett öde konferenshotell. Det är lite dragigt.
Hon ler. Tar ett djupt, lättat andetag.
– Förra silvret var en chock. Jag var inte beredd på det. Nu har jag vetat att jag haft en kapacitet. Jag har någonstans jobbat för det här på träning. Sedan vill man inte hoppas på för mycket, men det här känns som en glädje på ett annat sätt. Då var det en dröm. Nu är det mitt hårda arbete som gett resultat.