Wegerup: Ledaren som får spelarna att tro
Jennifer Wegerup på plats i Lyon
”Kommer krävas flera Zlatan-klackar”
LYON. Italien kom i kavaj till Stade de Lyon och nöjde sig med att känna på gräset.
I kväll blir det annorlunda.
För att upprepa Gianluigi Buffons ord:
”Glöm allt som skrivits, allt på pappret. Där, på planen ska vi visa vilka vi är”.
”Ett lag av krigare”.
Den belgiske förbundskaptenen Marc Wilmots ord på presskonferensen inför EM-premiären, om Italien.
En bild av det italienska landslaget som Antonio Conte inte har något emot. I brist på en mångfald stjärnor måste både omvärldens bild och självbilden ersättas med något annat.
För att väcka respekt hos motståndarna och ingjuta självförtroende hos de egna. Så jobbar Conte och han gör det bra. När han mötte media i går kväll var det med många ord om mod och om att ge allt. Floskler naturligtvis, fotbollen är full av dem.
Conte får spelarna att tro
Men allt beror på avsändaren av budskap och om det är något jag sett och upplevt under denna vår då jag punktmarkerat det italienska landslaget är det hur Conte kan få sina spelare att tro. Tro på honom, på laget, på möjligheten att slå ett Belgien med så många stora namn, så mycket talang, så starkt favoritskap. Sedan slå Zlatans Sverige, slå ut Irland med det stora hjärtat. Slå och kriga sig genom detta EM på ett sätt som kanske inget italienskt lag gjort förut.
Conte är ledaren som alla kan gå på vattnet för och är det något som ska resa varningsflagg för Italien version 2016 så är det just detta. Jag har genom åren följt många italienska landslag.
Ett ödmjukt landslag
Det lag som åkte ur EM 2004 i Portugal var mer späckat med stjärnor än den fetaste parmaskinkan: Buffon, Cannavaro, Nesta, Totti, Pirlo, Gattuso, Del Piero, Vieri… För att bara nämna några. Men man fick åka hem med nedslagna blickar bakom Armani-solglasögonen. Italien hade alla förutsättningar för att vinna då men kom för stöddiga, för nonchalanta. Det kommer inte att hända med Contes lag, underskattning är ett ord som inte finns i vokabulären längre. Detta Italien kommer inte att briljera sig vidare, kanske inte heller dominera, göra ett mål och backa hem på klassiskt vis.
Det här laget kommer att springa och kriga så som bara unga och starka och hungriga män springer och krigar.
Gli Azzurri under Conte ville inte ens träna på Stade de Lyon i går kväll, man gör saker på sitt eget vis.
Klädda i sina lagkostymer, klassiskt eleganta förstås, gick Buffon, Barzagli, Chiellini och Bonucci, de som ska vara Italiens orubbliga försvar och sista utpost, ut på planen och kände lite på gräset. De Rossi gick ett varv med Candreva medan kollegorna och jag blev tillsagda av en Uefa-funktionär att vi absolut inte fick ta minsta mobiltelefonbild av planen. Så vi stoppade ner våra telefoner till refrängen av ”It’s all about the money”.
Storbildsskärmen räknade ner ”en minut kvar för media” och så var vår tid ute, väntan snart över.
Det har varit en lång vår av träningar på Coverciano, av träningsmatcher, förhandssnack, spekulationer.
Nu är vi äntligen här vid det vägskäl där ord blir verklighet, löften ska uppfyllas.
Antonio Conte säger att han har längtat efter sanningens minut.
Det har jag med.
Italien–Belgien 21.00 TV 4.