”Kollar ner och tänker – det blir amputation”
”Det skulle vara kul att se riktiga atleter göra detta. Vi är ju vanligt folk med småbarn och jobb”
Publicerad 2024-09-14
”Oh! You need that big lens for my little wiener”, hör jag från pannlampan i mörkret.
Det är Adriel Young från Team 6 som spritt språngande naken, mitt i ett våtdräktsbyte, drar ett litet skämt så här efter två dygn utan sömn och 16 avverkade mil.
Vem i helsike är han? Så där glad är inte ens snittsvensken en fredag efter lite grillat och några öl.
Klockan har precis slagit 01.00 och onsdag har blivit torsdag.
Det har gått 42 timmar sedan Team 6 drog på sig våtdräkterna och hoppade i vattnet på Arholma i Stockholms norra skärgård.
Jag var med på starten i tisdags morse kl 07.00, följde deltagarna de första timmarna för att sedan vika hemåt, sova en god natts sömn, ta hand om mina två barn, fixa lite räkningar och storhandla för att sedan ansluta igen.
Deltagarna däremot; de har simmat, sprungit, simmat, sprungit, simmat. Sprungit och så vidare. Ja ni fattar. De har utan sömn varit i konstant rörelse under tiden.
Matmässigt har de kanske tryckt någon mindre god energi-gel och med händerna mosat i sig en varm pås-pasta i farten längs någon myggfylld grusväg.
Jag sov bara fyra timmar natten till starten och har varit igång sedan 07 imorse.
Jag är lite lättirriterad, lite känslig så där.
Lägger till med min lilla gummibåt och slår i tån. Det gör ju så sjukt mycket ondare när man inte fått sova och äta ordentligt.
Jag letar mig upp på en klippa.
Vi står på spetsen av Nåttarö i Stockholms södra skärgård. Det är kolsvart, vinden piskar på i 12 m/s och Dansinge gatt bjuder på riktigt jävla rövarväder.
Det är dags för det värsta på hela racet. En sju kilometer lång simning över till Nynäshamn.
Följebåtarna kan knappt ta sig in till klippan, meterhöga vågor piskar aluminiumbåten mot stenarna.
Om jag var lite känslig och lättirriterad så kan man anta hur sinnesstämningen är hos Team 6 som med hjälp av karta och pannlampa långsamt tar sig fram till oss via de blöta klipphällarna.
Adriel, Kristin och Daniel ska göra sig klara för simningen.
Jag hör några i följebåten säga:
Går det ens att simma i det här vädret?
Jag tittar ut mot havet och ställer mig samma fråga.
Plötsligt ropar någon:
– Oh! You need that big lens for my little wiener?
Tar ner kameran och kisar, det är Adriel Young som står där naken mellan våtdräktsbytena.
Blir lite chockad, vem är han? Stå här och skämta med en fotograf. Är han inte trött? Är han inte irriterad? Vill han inte bara skrika på allt och alla?
Jag har sovit och ätit, men vill ändå lägga mig och gråta och tycka synd om mig själv som sliter på här mitt i natten under minst 16 arbetstimmar.
Vi skrattar lite och han får på sig våtdräkten och går upp på klippan.
De andra kämpar fortfarande. Vaselin och vatten om vartannat för att de ska glida på enklare.
”Vilket jävla väder”, får jag ur mig.
Peppigt Jimmy, Peppigt av dig, tänker jag.
– Well there’s only one option, det är att simma så fort som möjligt så det blir så kort tid i vattnet som möjligt, säger Adriel och kollar mot Nynäshamn som lyser upp himlen i horisonten.
Vad tänker du på där ute? Ni måste ju ha något bra trick för att inte bli galna?
– Jag tänker bara; this is so fucking booring, säger Adriel och garvar.
De andra börjar bli klara. Kristin halkar i på de glashala klipporna.
Plums.
Adriel kollar på mig: ”Can I do a magplask, tror du?”
Så hoppar han i – MAGPLASK!
Alla försvinner och jag står kvar själv på klippan och tänker, HUR?
Hur kan man simma och springa nästan två dygn, konstant blöt och kall, massa mygg överallt. Fötter som ser ut som de tillhör någon som levt i vattnet en längre tid.
Grenar, kvistar, kottar, hala stenar man trampar snett på. Sedan stå på en klippa och ha sju kilometer simning framför sig i värsta jävla tänkbara väder, mitt i natten och ha bättre humör än 90 procent av svenska befolkningen har när de är både mätta och utsövda.
Otroligt.
Team 6 försvinner ut i mörkret och vi hittar en vik att göra natt några timmar.
Helt slut lägger jag mig 03.00 och blundar några timmar.
Det är tredje året jag följer det här racet.
Folks första reaktion är alltid; vilka idioter.
Gränsen är alltid hårfin mellan geni och idiot sägs det. Men helt klart är att det pannben de här atleterna har är något utomjordiskt.
De kommer liksom in i någon sorts trans. Vid en av simningarna så har jag vadat ut i vattnet med min undervattenskamera.
Laget närmar sig land och vattnet blir grundare och grundare. En deltagare går på grund med magen men fortsätter simma. En lagkamrat från rycka in och knacka på axeln för att påkalla uppmärksamhet att sluta simma.
Blicken är tom. Det är liksom ingen hemma. Som en robot som bara går och går.
Kort vila under tiden navigatören pekar ut nästa checkpoint på kartan, en påse energi-gel i handen och sedan rakt in i skogen igen. Det är oftast inte fina stigar och grusvägar, mer myrstackar, mossiga klipphällar och snåriga buskage.
Vi kommer inte långt innan man hör ett hulkande. Det är nog gelen som ångrade sig och kom tillbaka.
Jag vänder tillbaka mot båten där navigatören står och plockar ihop lite saker.
– En av dina lagkamrater spydde en bit in i skogen, säger jag och tänker att han kanske vill veta det. Förbereda någon resorb kanske till nästa checkpoint.
Han tittar på mig och skrattar lite.
– Ja, det blir ju så, säger han och skrattar ännu högre.
Inser att jag är så ny i den här världen.
Inser också att den här tävlingen borde vara en påse smågodis för de stora produktionsbolagen.
En spya i Elitstyrkans hemligheter blir både trailer och cliffhanger i fyra avsnitt. Här är det ett ryck på axlarna.
Hela tävlingen livesänds nu och bitvis kikar jag på den när jag transporterar mig mellan öarna. Allt ljud går rakt ut. Allt filmas. Det bjuds på interna konflikter, blod, tårar och en jäkla massa pannben.
Visst, det blir långa sekvenser, men bättre slow tv är nog svår att hitta.
Morgonen gryr och jag försov mig lite, kommer verkligen inte upp. Klockan är 05 och solen går upp. Tar upp live-kartan, Team 6 närmar sig målgången. Vi smyger nedåt Landsort och Sverige visar sig från sin bästa sida.
Väl på Landsort så är allt preppat och klart. Tv-kameror och drönare cirkulerar den ikoniska fyren på södra spetsen. Några få lokala invånare har samlats för att se målgången.
Nu skymtar Team 6 joggandes nere i byn.
Med trötta steg tar de sig uppför den sista backen och åtta händer slår mot den gröna dörren på fyren.
50 timmar och 23 minuter stannar klockan på.
21,8 mil totalt.
14,9 mil löpning.
6,9 mil simning.
Fullkomligt overkligt.
Som plåster på såren får laget dela på 60 000 dollar.
Det har gått 30 min efter målgång, vi sitter ner på en av skärgårdens finaste krogar, Svedtiljas på Landsort.
Här levereras till vardags mat och upplägg i Guide Michein-klass.
I dag står dock något annat på bordet.
Adriel Youngs fötter. Fötter som har varit blöta och i konstant rörelse senare 50 timmarna.
– Ser du om det är någon där under, det känns som jag har grus i skona säger han och tittar på mig.
– Jag förstår att det gör lite ont, är det enda jag får ur mig.
Jag har så många frågor. Vart börjar man. Orkar han prata ens? Ska han inte sova? Ska han inte äta? Vill han ha massage?
Hur många tror du helt ärligt skulle klara det här?
– Oh, well, jag vet inte. Svårt att säga, men det skulle vara kul att se riktiga atleter göra detta. Vi är ju vanligt folk med småbarn och jobb. säger han.
Vad sa han? Riktiga atleter? Jag jobbar ju med riktiga alteter ofta, har gjort det i snart 20 år. Även om många är extremt duktiga på sina idrotter så ser jag ändå de här som absoluta toppskiktet. Att ha både pannben och fysik. Pannben att utan sömn, blöt och kall bara köra på. Hitta styrka och drivkraft att sätta det andra benet framför det andra och fysiken att efter ett dygn kunna avverka en löpning i blöta skor och våtdräkt på otroliga tider.
Vad håller ni för tempo på löpning?
– Förra året tryckte vi på lite för hårt på de vägarna där det fanns möjlighet, då höll vi 4.15 tempo, i år drog vi ner lite och sprang långsamt, typ 5 min/ km-tempo.
Adriels lag vann första året, tvingades bryta på grund av sjukdom förra året och står nu åter som segrare.
Men det är inte som när Duplantis eller Sjöström gjort sina bragder.
Inget bilmärke folierar en bil i guld som Adriel kan åka runt i och spara på fotsulorna.
Nej, det är tillbaka till jobb och småbarnsliv för deltagarna.
Men det borde ändå stå en rad arbetsgivare i kö, snacka om att kunna bita hop och köra.
