Obegripligt – hon fick inte chansen
Publicerad 2021-09-04
Det blev en underbar första finnkampsdag, där vädret spelar en lika stor roll som idrottarna själva.
Och Sverige gick på knock och avgjorde direkt.
Men det känns obegripligt att lägga dagens huvudattraktion fem i sju på kvällen när solen gått ner och kvällskylan svept in över Stockholms stadion.
Khaddi Sagnia fick aldrig riktigt chansen att spräcka drömgränsen sju meter.
Ja, solen sjönk precis ner under västra läktaren när det var dags för damernas längdhopp med OS-finalisten Khaddi Sagnia i rekordform och färska JVM-vinnaren Maja Åskag i startfältet.
Den på papperet bästa grenen denna lördag.
Khaddi är verkligen i rekordform så här i slutet på säsongen.
Och hon kan hoppa långt även i kyla.
Det visade hon i SM i Borås förra helgen då hon hoppade personliga rekordet 6,93 en förmiddag då det blott var tio grader.
Nu vände man heller inte på längdhoppet, utan tjejerna fick hoppa i ständig motvind.
Därför var Khaddis segerhopp på 6,76 betydligt bättre än det låter.
Dagens höjdpunkt
Nu ska jag inte låta dessa små arrangörsmissar förmörka en dag som ändå kan kallas en fest, även om det är söndagen som är uppdukad med OS-medaljörer.
Andreas Almgrens ensamlopp på 5000 meter var dagens höjdpunkt, då han sprang på 13:29.26 och in som åtta i Sverige genom tiderna.
Men det var bara hans andra lopp på distansen och han sänkte sitt personbästa med över en halvminut från SM i Borås veckan innan.
Här kan Sverige ha den mästerskapslöpare friidrotten skriker efter.
Almgren är en supertalang som ständigt gått sönder sedan genombrottet som junior och det är väl femtioelfte gången han är tillbaka från skador.
Håller han den här gången, kan det bli riktigt roligt de närmaste åren.
Imponerande också av Lovisa Lindh att spurta hem segern på 800 meter, dagen efter hennes fina lopp i Bryssel.
Och det är ingen tvekan om att svensk friidrott fått ett ordentligt lyft efter de två OS-gulden i Tokyo och Simon Pettersson totalt överraskande OS-silver.
Två som höll för trycket och en som överträffade sig själv när det verkligen gällde.
Jag tror det kommer få effekt på alla de som är på väg upp, som kan se och lära och umgås med några som nått den absoluta toppen.
Det tar också bort pressen i mästerskapen, där Carolina Klüft hade en klar effekt under sin tid som världsstjärna. Då sjukampen alltid avgjordes först i VM och OS, fixade hon alltid det där första, förlösande guldet som gjorde resan lättare för de som kom efter.
Det svenska friidrottsunder som fick en hel värld att reagera där i början av 2000-talet kan vara tillbaka.
Då talar jag inte bara om den enorma spridningen av VM- och OS-medaljer, utan även om andra bragdartade insatser som kom i skymundan.
Gren med mördande konkurrens
Mustafa Mohameds fjärdeplats på 3000 meter hinder i VM i Osaka 2007 och inte minst Johan Wissmans sjundeplats på 400 meter i samma mästerskap. En gren med en mördande konkurrens.
Idag kan vi bara drömma om att ha en svensk i en 400-metersfinal i ett OS eller VM.
Och VM i Osaka blev samtidigt slutpunkten för det svenska friidrottsundret.
Carolina Klüft slutade abrupt bara 24 år gammal och vi fick vänta tolv år på nästa guld i ett globalt mästerskap, ja, på nästa medalj överhuvudtaget, då Daniel Ståhl kastade hem VM-guldet i Doha 2019 och Mondo tog ett VM-silver.
Då räknar jag inte Abeba Aregawis VM-guld på 1500 meter i VM i Moskva 2013, med tanke på historien kring hennes korta tid i landslaget och allt som solkade den guldmedaljen.
Men efter OS i Tokyo känns det som ett nytt friidrottsunder redan är här.
Och att det är på väg att växa.
Tre medaljer i OS, tre JVM-guld i Nairobi och ytterligare ett som Oskar Edlund blev bestulen på efter diskningen på 400 häck.
Nu känns det som om Sverige rullar vidare på sommarens framgångsvåg och att Finnkampen avgjordes redan den här första dagen.
Sverige gick plus, finländarna minus och kampen känns borta.
De svenska damerna leder med hela 22 poäng och 113–91 i en fight som skulle bli jämn men är något helt annat efter den här lördagen.
Herrarna, som var favoriter, har ryckt med hela 26 poäng 115-89.
Gångtävlingen gick som vanligt utom tävlan och räknades inte in i den stora Finnkampen.
Men jag slogs av att medelåldern på det svenska herrlaget var 38,6 år.
På damsidan var den 41,6.
Det är dåligt med återväxten i svensk gång.