Minns inget av den historiska kvällen
”Jag måste fått en blackout”
Publicerad 2017-06-30
Det var den 30 juni 1987 på ett soldränkt Stockholms Stadion.
Då kom det, monsterhoppet, världsrekordet, 2.42.
En kväll som alla minns - alla utom Patrik Sjöberg själv.
– Ja, jag måste ha fått en blackout, säger han.
Vi står exakt på platsen där det hände, i Vallhallavägskurvan på Stockholms Stadion och Patrik sveper med blicken över läktarna.
Det har hunnit gå 30 år sedan den magiska kvällen.
Höjdhoppsställningen och mattan är nya, men ribban ligger på samma 2.42. Ja, 2.423 för att vara exakt, för när världsrekordet kontrollmättes låg ribban tre millimeter högre än den begärda höjden.
”Minns de värdelösa tävlingarna”
Men minnena från hans största kväll i karriären vägrar komma tillbaka.
– Det är konstigt, men så är det. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur jag tog mig till hotellet efteråt, eller var dopingkontrollen eller presskonferensen var. Inget minne alls. Det är så jäkla konstigt. Jag har ju gjort så många värdelösa tävlingar också och de minns jag allihop.
– Jag har pratat med Arne Ljungqvist om det här och han har berättat att han var tvungen att hämta mig till dopingkontrollen. Du hade tydligen en timme på dig att lämna ett obligatoriskt dopingprov för att få världsrekordet godkänt. Han var framme i femtionde minuten och drog med mig. Men jag har inget minne av det heller.
Själva tävlingen, då?
– Nej, jag kommer inte ens ihåg vilka jag tävlade mot. Jag måste kolla på tv för att minnas det.
Du fick en blackout av chocken, tydligen?
– Ja, typ.
Rökte under tävlingen
Patriks världsrekord är det mest omskrivna i svensk friidrottshistoria. Varenda detalj från kvällen har lyfts fram.
– Ja, alla har hängt upp sig på att jag var ute och tog en korv och en cigarett under tävlingen. Men det var inget konstigt med det. Det gjorde man ju på nästan varje tävling.
– Och det där med att gå ut och ta en puff gjorde alla på den tiden.
Röker du fortfarande?
– Nej, jag slutade för tio år sedan. Men jag tror inte det påverkade rent sportsligt Det var väl lite hungerdämpande och gjorde att man höll vikten.
Vad vägde du den där kvällen då världsrekordet kom?
– Jag låg väl mellan 80-82 kilo. I slutet av säsongerna kunde jag väga under 80. Det pendlade lite.
Vad väger du idag?
– 105, kanske. Det är lite skillnad, men jag har inte lagt på mig något fett. På den tiden prioriterade man bara benstyrka. Nu har jag fått muskler på överkroppen också.
”Ska aldrig hoppa mer igen”
Ribban här på Stadion ligger kvar på sina 2.42 och Patrik kastar en blick upp mot sitt fortfarande gällande europarekord. En höjd som ser nästan omänsklig ut. Och Patrik tänker inte ens försöka, inte ens om ribban låg på 1.50.
– Nej, den dag jag slutade bestämde jag mig för att aldrig skulle hoppa mer. Jag brukar alltid säga att det inte är någon mening att hoppa då man lagt av, då man ändå vet att man är sämre än då man var aktiv. Jag såg Dietmar Mögenburg hoppa året efter att han slutat och sa till honom att det var meningslöst. Folk vill ju minnas det som såg bra ut. På ett år hade han tappat allt. Han hoppade 1.80 tror jag och det såg inte klokt ut.
– Sedan är ju höjdhopp inget man bara gör. I fotboll kan du gå ut och ha roligt med kompisarna efter karriären, tennis kan du spela. Men det är ingen jävel som vill gå ner och hoppa höjd en onsdagseftermiddag.
Lämnade sporten
Patrik har inte varit någon flitig friidrottsbesökare efter karriären. Han lämnade sporten helt.
Men han var faktiskt på plats på den DN-gala som blivit Bauhaus-galan idag och satt på läktaren söndagen den den 18 juni.
– Jag var där med Eric Josjö, men vi kom på att det inte var så jävla roligt att sitta där.
– Jag har inte varit på en enda tävling sedan jag slutade i princip. Har man tävlat själv är det inte så mycket att titta på. Vi reste oss och gick. Det var lite knäckande att det inte var mer folk, trots att det var fint väder. På min tid var det alltid fullt på Stadion, även på Finnkampen.
Vad beror det på tror du?
– Det är väl delvis budgeten, men det finns inga som sticker ut längre. Det är väl bara Bolt. Det görs bra resultat, men de senaste tio, femton åren tycker jag alla pratar likadant. Det spelar ingen roll vilken gren det är. Det verkar som alla har gått sina PR- och charmkurser. De säger liksom ingenting, det är bara en ljudmatta. På min tid gjorde vi höjdhoppet stort med alla profiler. Jag är part i målet, men vi hoppade högre på min tid. Sedan får Stefan Holm säga vad han vill.
Sedan vandrar Patrik Sjöberg hemåt mot hotellet, bara ett par hundra meter från det han bodde på den där rekordkvällen 1987.
Men den här gången minns han varje steg.