Jag har aldrig sett Niklas Andersson dålig
GÖTEBORG. Det här är en hockeyartikel som inte handlar om våld, överfall, blod och hot.
Det är en hockeyartikel som handlar om en äldre, alldaglig herre som visar att just äldre och alldagliga herrar kan vara väldigt oumbärliga ibland.
Hans namn, som ni kanske anar, är ett ganska alldagligt namn.
Förnamnet är Niklas och som den fridsamme, alldaglige man han är så stavar han det med enbart ”k”. Inte ens ett ”c” och verkligen inget ”ck” eller ett ”z” på slutet.
Jag har sett Niklas Andersson spela hockey ändå sen han kom tillbaka till Frölunda efter en evighet i den desolation row som kallas farmarligorna i Nordamerika.
Jag har aldrig sett honom dålig.
Tvärtom, jag har alltid sett hans utsökta internationella skridskoåkning, hans klubbteknik som varit av medelgod svensk kvalitet och hans arbetsinsats som varit enastående rödbrokig västsvensk.
Frölunda kan inte ha haft en enda tränare – och de har haft många – som varit missnöjd med Niklas Andersson och om de har varit det något enstaka byte har de knappast behövt höja rösten för de har omedelbart insett, när de sett hans fårade ansikte, att Andersson själv har har varit betydligt mer missnöjd över det där misslyckades bytet.
Halifax, Cornwall och Kentucky
Andersson kom tillbaka 2001.
Efter att ha spelat i glamourösa lag som Halifax Citadels, Cornwall Aces, Denver Grizzlies, Utah Grizzlies, Kentucky Thoroughblades och Chicago Wolves.
Andersson är inte lagkapten. Man kan undra varför, men kanske är han för försynt för ett sånt som av naturen innebär att man sticker ut en smula. Andersson är bara assisterande kapten. Lite lagom svenskt. Lite försynt. Lite för synt. Intet att förhäva.
Jag har följt Frölunda i 15 år nu.
Aldrig ett ont ord. Aldrig ett överfall i den här sporten som ibland i media kan se ut mera som psykopat-SM än en familjesport utan huliganproblem.
Jag har till och med följt laget vid två SM-guld och inte ens där kunde man se Andersson utmärka sig utanför isen trots att hela laget var en orgie i män som ville förhäva sig och i omklädningsrummet laddade de alltid upp till Björn Rosenströms lätt ironiska låt ”Glöm inte bort att du är värdelös”.
Andersson satt på sin plats och log sitt gåtfulla Mona Lisa-leende.
Fårorna i ansiktet har blivit djupare med åren. Fårorna i isen är lika enastånde exakta. Som en konståkares åttor. Skridskoåkning i världsklass.
Men nog med nostalgiskt pladder nu.
Han spelar ishockey också. Fortfarande.
Nu har jag sett honom avgöra två sudden death i Scandinavium i rad och han har verkligen gjort det på ett allt annat än alldagligt sätt.
Som om han hette Niqlaz Andherzohn.
Men Niklas Andersson heter han. 39 år. Han gjorde segermålet i match ett med det där skottet som Fredrik Norrena var chanslös på.
Kallio skärpte sig
I går hade Tomi Kallio verkligen skärpt till sig i sudden death och såg ut som om han var 23 istället för 33 (och ganska fårig han också).
En annan veteran–- den gamle OS-stjärnan från Finland, Janne Niskala – hade också piggnat till efter att ha varit nästan uppseendeväckande ojämn tidigare under matchen. Hans kvittering i slutsekunderna räddade Frölunda i den här matchen.
Frölunda hade verkligen varit försynta mot den vikarierande målvakten Christian Engstrand som ersatte den gamle boxaren Fredrik Norrena som inte fick vara med för att han ansågs icke hockeymässig av disciplinnämnden.
Det måste anses vara tjänstefel av ett helt lag att man knappt sköt ett svårt skott på honom under 59 ordinarie minuter. Vad var det då för mening med att Jens Karlsson gick in och offrade sig för laget och tog en hjärnskakning senast?
Niskala sköt ett skott i rumpan på en Linköpingsspelare och pucken studsade ut till Andersson som sköt direkt och mot alla odds hade Frölunda vänt just när man trodde att de var borta ur den här kvartsfinalserien och bara skulle åka till Linköping och inkassera de två definitiva nederlagen.
Nu lever den här serien.
Tack vare den där Andersson, en alldaglig, men mycket speciell göteborgare.