MAGISKT
ANRELL: Med tre minuter kvar. Då startar det verkliga infernot. Miljoner kilo av konfetti sprutas ut. Allt är så skönt och olagligt.
BUENOS AIRES. Herregud.
Jag befinner mig mitt i ett makalöst vackert inferno – i blått och gult.
Om det här är världens farligaste derby så vet jag att det är i faran jag alltid vill vara...
Jag lyckades ta mig in.
Det var inte enkelt.
Jag lyckades ta mig ut - det var ännu svårare. Tusentals vakter bevakade varenda kvadratmeter omsorgsfullt så att inga supportrar från de två lagen skulle mötas. Jag stod instängd i en trappa i arenan med tusentals andra och väntade en timma efter matchen. Sen satt jag inlåst i ett garage en timma till för att jag skulle slippa få spö.
Jag är tacksam, antar jag.
Världens farligaste derby var – inte så farligt, antar jag också.
I alla fall inte för mig.
Om någon annan skadades eller dog vet jag uppriktigt sagt inte. Jag hade minst koll av alla där jag satt i min bubbla. Det enda jag vet är att på min sektion var det fullständigt livsfarligt, men bara rent verbalt. Alla skrek i öronen på varandra, men ingens slog någon, vad jag kunde se.
Och i arenan var det verkligen magiskt.
Redan två timmar före match.
Jag var där i väldigt god tid. Är det något jag lärt mig av god supporterkultur utomlands så är att det att man ska komma mycket tidigt till fotbollsmatcher. Två timmar innan matchen startade var stora delar av ståplats fyllda - och fansen sjöng.
Kanske urinerar det på borta klacken
River Plates klack var tilldelad en stor sektion - över en av hemmalaget Boca Juniors ståplatssektioner.
Det var på ena kortsidan, tätt bakom målen. River Plates vitröda fans kastade väl ner en del grejer på klacken under, några glas med öl eller möjligen urin, kunde jag ana. Men de hade inte så stora möjligheter att ofreda någon och gjorde det inte heller.
På andra sidan var det enbart ståplats för Boca Juniors egna blågula supportrar.
Ni kan väl storyn om varför Sydamerikas största och bästa klack och lag är blågula? Det sägs i alla fall att det var när de skulle bestämma sig för över hundra år sen för vilka färger de skulle ha på tröjorna. De hade lite olika åsikter. För att kunna ena sig så skulle första båten som kom in i hamnen få avgöra valet.
Den var svensk.
Blågul flagga i fören.
Sött va? Jag ser till och med svenska landslagströjor på supportrar här. Det är ännu sötare.
Inramningen före matchen är bra.
När det är dags för lagen att komma in blir den ännu bättre.
Eller säg så här: den ökar från en bra ”Hungry Heart” till extranumren och avslutande ”Twist & Shout” under den där Springsteenkonserten när hela Ullevi började spricka.
Fantastiskt följe
Det börjar när det är tio minuter kvar till matchstart. Då kommer ett fantastisk följe in på bortre ståplats. Med enorma blågula parasoller och blåsorkester går de in mot den avspärrade mittsektionen med en enorm nummer 12 som fond. Det är, förstår jag, ståplats egen adel, de allra främsta av de allra värsta i det här maffiastyrda supporterpatrasket.
Inte vackert? Nej.
Men sevärt? Definitivt.
Inget i Argentina är vackert och det mesta påminner rätt mycket om ett annat maffiastyrt och korrumperat land i Europa, nämligen Italien. Men på samma sätt som maffian gött filmindustrin har Argentinas fotboll hållit världsfotbollen under armarna i åratal med sin passion och sin dårskap.
Tre minuter kvar.
Då startar det verkliga infernot. Miljoner kilo av konfetti sprutas ut. Tusentals ballonger, gula och blå, släpps, fyrverkerier, bomber, smällare, bengaler, allt sånt där skönt olagligt och farligt som är förbjudet i Europa men som här handhas av klubbarna själva eller åtminstone av deras huliganer, som så vitt jag förstår, uppbär lön av klubbarna.
Det är, som ni förstår, en skön, galen och en smula förvirrad egen liten värld här I Argentina.
Det var en mycket bra match.
Den slutade 1–1 och det ska väl kanske derbyn göra om man vill ha fred och samexistens runt arenan. Kvalitetsmässigt var det förvånansvärt bra spel, flera klasser över allsvenskan, mycket nära de stora europeiska ligornas nivå. Spelarna hade en annan fysik, snabbhet och aggressivitet än sina kollegor i allsvenskan. Jag såg inte en enda alibipassning under hela matchen.
Och; domaren var strålande.
Det var också en trevlig och överraskande upplevelse.
50 000 på läktarna.
Nästan alla fanns på ett slags ståplats.
Nästan alla var fulländade, fanatiska supportrar. Inga gapande turister eller sponsorer. Biljetterna är billiga som synden.
Efter att Boca gjorde 1–0 stod hela stadion utom de rödvita upp och vrålade ut sin lycka i flera minuter. Det var magiskt och visade hur viktig fotbollen är.
Jag insåg i det läget en sak om mig själv:
Jag går inte på fotboll för att den är ”bra” eller för att den går att analysera av experter i timtals i tv. Jag skiter i om den är bra. Jag går på fotboll för att den påverkar folk i deras liv. Jag går på fotboll för att den betyder något för människor. Helst för mig.